75’ LukulHsk, se Lucullus. Lule vatten, se Lule älv. Luleå, stad vid Lule älvs utlopp i Bottniska viken, Norrbotten. 27 767 inv. 1956. Residensstad för Norrbottens län, biskopssäte för Luleå stift. Norrbottens järnverk. Mekaniska verkstäder. Rymlig hamn. Större sjöfart än någon annan norrländsk stad. Utförsel av järnmalm från de lappländska malmfälten, trä och lappmarksvaror. Luleå stift omfattar Västerbottens och Norrbottens län. 164 455 km2. 486 955 inv. 1955. Lule älv, stort norrländskt vattendrag. Uppkommer av två källfloder, Stora och Lilla Lule älv. Den förra upprinner invid Sulitelma, passerar en rad med sund förbundna, smala sjöar, gemensamt kallade Stora Lulevatten, och förenar sig med Lilla L., vilken ävenledes kommer ifrån trakten av Sulitelma. Därefter rinner L. i sö. riktning och utfaller i Bottniska viken vid staden Luleå. L:s sammanlagda längd är omkring 450 km. Ungefär vid mitten av Stora Lulevatten (165 km2) märks det mäktiga vattenfallet Stora Sjöfallet, nedanför sjöarna Porjusfallen och Harsprånget. Lully [lylli'] el. Lulli. J. B. de, 1633—87, fransk operakompositör, född i Florens, grundade den franska nationaloperan i Paris, för vilken han blev ledare. L. hade även avgörande betydelse för den franska operastilens utveckling. Lumberjacka, av amer. och eng. Lumber = timmer, en tjock sportjacka med resårstickning kring midja, hals och handleder. Lumbye [-by], Hans Christian, 1810—74, dansk tonsättare. Känd som kompositör av ett stort antal danser och marsch-er (Champagnegalopp). Lumen, hålrum i ett organ, t.ex. tarmlumen. Lumen, enhet för ljusstyrka. Jfr Dekalumen (= 10 L.). Lumière [lymjä'r], Auguste, 1862—1954, och Louis, 1864—1948, franska kemister och tillverkare av fotografiska produkter. Bröderna L. uppfann kinematografen och utförde banbrytande arbeten inom färgfotografin och filmkonsten. Lumina'I, fenyletylbarbitursyra, används som sömnmedel och mot epilepsi. Luminiscens [luminisjens'], kroppars lysande, då detta framkallas av annan orsak än upphettning till glödningstemperatur. Man skiljer på fotoluminiscens (fluorescens och fosforescens), som åstadkoms genom belysning; kemisk L., som beror på kemiska reaktioner; elektrisk L. (t.ex. norrsken), som framkallas av elektriska urladdningar; mekanisk L. el. triboluminiscens, där anledningen till lysandet är kropparnas sönderbrytande el. deras gnidning mot varandra. Luminö's, lysande, utmärkt. Lummerväxter (Lycopodia'ceae) utgör numera en tämligen obetydlig grupp ormbunksväxter, som under gångna geologiska perioder varit vida talrikare. Trädartade L. förekom talrikt under stenkolsperioden. Viktigast av nu levande L. är släktet Lycopo-dium, 1 u m m e r. Lycopodium omfattar ett flertal arter, som i regel utmärks av ofta gaffelgrenad stam och talrika barr- el. fjällika blad. Sporerna bildas i njurformiga sporgömmen på särskilda blad i grenspetsarna. De allmännaste arterna av L. är L. an-netinum och L. clavatum. De mogna sporerna utgör ett gult pulver, nikt, som används vid pillerberedning. Lu'na, romarnas namn på mångudinnan, vilken grekerna kallade Sele'ne. — Alkemistiskt namn på silver. Luna'rium, apparat för åskådliggörande av månens rörelser i förhållande till jorden och solen. Lunatjar'skij, A. V., 1875—1933, rysk författare och politiker, folkkommissarie för undervisningsväsendet 1917—2p. Lun Lund, stad nö. om Malmö, sv. Skåne. 36 920 inv. 1956. Biskopssäte för Lunds stift. Universitet med tillhörande institutioner. Märklig domkyrka, uppförd i rundbågsstil på 1000- och 1100-t. Metallindustri, ullspinneri och väveri, boktryckerier m.m. L. var redan på 900-t. stor handelsplats. Blev efter införandet av kristendomen ärkebiskopssäte för Norden och var länge den förnämsta staden i det danska riket. Lundagård, liten park mellan universitetet och domkyrkan i Lund. Lundariket, förr en av de äldsta och mäktigaste av de afrikanska negerstaterna, belägen i det inre av Sydvästafrika, omkring en mängd bifloder till Kongo från s. Ägde bestånd som självständig stat från 1500-t. in på 1800-t.; numera delat mellan Belgiska Kongo och Portugisiska Västafrika (Angola). Bebos av en åkerbruksstam, balunda. Lundberg. — 1. Gustaf L., 1695—1786, pastellmålare, studerade i Paris och återvände sedan till Sverige, där han blev sin tids mest framstående porträttör. L. var en typisk rokokomålare. Han hade en högt uppdriven och ledig teknik, och hans sirligt behagfulla porträtt är utförda i läckra, eleganta färger. — 2. Teodor L., 1852—1926, bildhuggare, studerade i Paris och Italien, direktör för Konsthögskolan 1911—20. Bland L:s arbeten märks grupperna Fosterbröderna, Vågen och stranden, marmorstatyerna S:t Georg, Sorg samt Gunnar Wennerbergs staty. — 3. Arne L., f. 1911, från 1957 verkst. dir. för malmbolaget LKAB, sedan staten övertagit huvuddelen av aktierna. Statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1947—51, kabinettssekreterare i UD 1951—57. Lundbohm, Hj., 1855—1926, svensk geolog och industriman. L:s namn är i första hand knutet till undersökningen och bearbetningen av de stora lappländska malmfälten. Lundbye [-by], J. T., 1818—48, dansk målare, utförde huvudsakligen landskaps- och djurbilder. L:s konst fick en avgörande betydelse för danskt landskapsmålen, i det han med bibehållande av den lyriska naturstämningen på ett verklighetstroget sätt fick fram det typiskt danska i landskapsbilden. Lundeberg, C., 1842—1911, politiker, industrimän, från 1886 medlem av första kammaren, där han tillhörde det protektionistisk-konservativa partiet, för vilket han senare blev chef. L. var statsminister och chef för koalitionsministären 1905 som förde underhandlingarna med Norge efter unionsbrottet. Lundegård, Axel, 1861—1930, författare, som bl.a. utgav romaner med historiska motiv (S t r u-e n s e e). Lundekravallerna, se Ådalen. Lundell, J. A., 1851—1940, professor i slaviska språk i Uppsala 1891—1916. L. var verksam som språkforskare samt livligt intresserad av skolväsen (grundade bl.a. Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala). Lundequist-Dahlström, Gerda, f. 1871, skådespelerska, 1923—24 direktris för Hälsingborgs stadsteater. L. räknades som vår främsta tragedienne. Lundgren. — 1. Egron L., 1815—75, målare, författare, vistades mycket på resor i s. Europa, besökte Egypten och Indien och var en längre tid bosatt i London. Högst nådde L. i sina snabba situationsbilder i akvarell och gouache. Han målade dessutom landskapsstämningar, stadsbilder och interiörer, samt porträtt. — 2. K. H. L., 1867—1934, journalist, som i sina kåserier över folkskolläraren och riksdagsmannen Johannes Bengtzén träffande skildrat en inskränkt, obildad och framgångshung-rig landsortspolitiker. — 3. Tyra L., f. 1897, konst-närinna, keramiker, internationellt känd genom