753 terna av malmen och behåller följaktligen hela sin malmflotta. Lupes'cu, Helene, f. 1895, väninna till Karl II i Rumänien. Denne lämnade 1925 landet och avstod från tronföljden för hennes skull, men kunde återvända 1930 tillsammans med L. Hon följde Karl då han lämnade landet 1940. De gifte sig 1947. Lupi'n, baljväxter av släktet Lupinus, familj Le-guminosae, som har fingrade blad och blommor i upprätta klasar. Flertalet arter är amerikanska. V i t L. (L. albus) har sedan gammalt odlats i sydliga länder dels till foder, dels till nedplöjning för jordens gödsling (gröngödsling), beroende på L:s mycket stora kvävebindande förmåga. Även andra arter såsom gul och b 1 å L. finner numera liknande användning även hos oss. Ett flertal arter odlas såsom prydnadsväxter. Lupp, positiv lins (samlingslins), som används som förstoringsglas. Det föremål, som skall observeras, placeras något innanför brännpunkten. Lu'pus, en form av hudtuberkulos, som vanligen uppträder kring näsborrarna. Här bildas små, något över knappnålshuvudstora knottror, vilka delvis sammanflyter. De kan sönderfalla, så att sår bildas. Smittofaran är vid L. ringa. Sjukdomen behandlas med Finsenljus. Lu'rendreja, smuggla. Lus, se Löss. Lusflugor (PupFpara) är en grupp tvåvingar med platt kropp, läderartad hud, korta antenner och utåtriktade ben med starka klor. Vingarna är ofta förkrympta el. saknas. L. lever i regel på däggdjur och fåglar, huvudsakligen av värddjurens hudutsöndringar. Hit hör hästflugan (Hippobosca equina), som har väl utvecklade vingar och förekommer speciellt hos hästar, vanligen under svans-roten, i näsborrarna, öronen el. ögonvrårna. Vidare fårlusen (Melophagus ovinus), som är brun, hårig, vinglös och lever av fårens blod. Lusita'nia, engelsk passagerarångare, som under l:a världskriget 1915 sänktes av en tysk u-båt nära irländska kusten, över 1 000 personer omkom. Lusitanien, romersk provins, ungefärligen motsvarande nuvarande Portugal. Luskungar kallas härmaskens larver. Jfr Härmask. Lustgas, kväveoxidul, kem. formel N2O, erhålls, då zink el. järn löses i utspädd salpetersyra. Den har erhållit namnet L., emedan den vid inandning framkallar en uppsluppen stämning. Används ibland såsom bedövningsmedel. På senare tid har man sökt använda L. mot förlossningssmärtor. Lus'trum, under antiken benämning på ett vart femte år återkommande romerskt reningsoffer. På grund härav har L. övergått att beteckna en tidrymd av fem år. Lusättika, se Sabadilla. Lut, lösning, alkalihydrat, t.ex. natronlut och kalilut (lösningar av natrium- resp, kaliumhydrat). Luta, uråldrigt stränginstrument, infördes till Europa av araberna, där den fick en ofantlig utbredning särskilt under 1400—1600-t. L., som har en mjuk och fyllig klang, består av en päronformigt rundad resonanslåda med ett flertal strängar. Lutande planet, en av de s.k. enkla maskinerna. På ett glatt L. kan en kropp kvarhållas med tillhjälp av en med planet parallell kraft, som förhåller sig till kroppens tyngd som planets höjd till dess längd. För att flytta kroppen uppför planet behövs en kraft, som obetydligt överstiger den kraft, som behövs för att kvarhålla kroppen på planet. Genom den i verkligheten alltid förefintliga friktionen förändras givetvis förhållandena. L. används i praktiken i stor utsträckning, då man vill flytta en tung kropp från en punkt till en högre belägen. Lutande tornet, se Pjsa, Lux Lute'tium, ett grundämne, tillhörande de sällsynta jordmetallerna. Kem. tecken Lu. Atomvikt 175. Atomnummer 71. L. är detsamma som cassio-peium. Lutfisk, lutad torsk, långa el. gråsej, som förut saltats och torkats. Luther. — 1. Martin L., 1483—1546, protestantismens grundläggare. L. studerade ursprungligen juridik men en genomgången dödsfara medförde hans inträde i Augustinerorden 1506. Är 1510 företog han en resa till Rom och blev i hög grad chockerad av det religiösa förfallet vid renässansens påvehov. Hans egna studier i bibeln kom honom att inse orimligheten av en del katolska åsikter. Närmast uppträdde han mot avlatshandeln. 1517 anslog han på slottskyrkans dörr i Wittenberg sina bekanta 95 teser om avlaten. Han åsyftade ursprungligen ej en direkt brytning med kyrkan, men de kyrkliga myndigheternas ivriga ingripande mot honom förde honom till allt starkare opposition. Slutligen förnekade han t.o.m. kyrkomötenas auktoritet men förklarade bibeln vara ett absolut pålitligt rättesnöre för tron. Påven hotade honom nu med bannlysning. L:s uppträdande väckte emellertid livlig anklang i vida kretsar. L. inkallades 1521 till riksdagen i Worms, och han och hans anhängare blev här förklarade i rikets akt. L. höll sig nu en tid gömd på slottet Wartburg, men hans anhängares överlöpningar i Wittenberg förmådde honom att åter träda fram och ta ledningen av reformationsarbetet. Av stor betydelse för detta blev hans översättning av bibeln till tyska. L. var gift med en f.d. nunna, Katharina von Bora. — 2. H. L., f. 1879, tysk rikskansler 1925—26. L. arbetade på regleringen av Tysklands skadestånd och den tyska valutans stabilisering. L. var riksbankschef till 1933 och ambassadör i Washington 1933—37. Lux, lat., ljus. — Enhet för belysning (Ix). Luxembourg [lyksaqbo'r], provins i sö. Belgien, till ytvidden den största men den glesast befolkade av Belgiens provinser. 2 600 km2. 216 100 inv. 1953, fransktalande valloner. — L. avskildes genom beslut i Londonfördraget 1839 från storhertigdömet Luxemburg. Luxembourg [lyksaqboT], F. H. de Montmoren-cy-Bouteville, hertig av L., 1628—95, fransk marskalk, blev 1672 överbefälhavare för den franska armén i Nederländerna. 1675 blev han arméns högste befälhavare och ledde segerrika fälttåg i Belgien 1677 och 1678. 1690 anförde han fransmännen i Flandern och besegrade engelsmännen bl.a. vid Steenkerque (1692) och Neerwinden (1693). Luxembourgpalatset [lyksagboT-] i Paris uppfördes 1615—20 i fransk renässansstil. L. var till 1946 säte för senaten (nu för republikens råd). I orangeriet vid palatset var tidigare en samling yngre fransk konst (Luxembourgmuseet) inrymd. Denna har nu överflyttats till Louvren och Musée d’art möderne. Luxemburg [loks'emborg], Rosa, 1870—1919, polsk-judisk revolutionär, som livligt deltog i de kommunistiska rörelserna i Tyskland efter l:a världskrigets slut. Grundade jämte K. Liebknecht Spartakusförbundet och Die Rote Fahne. 1919 blev hon häktad och mördad på väg till fängelset. Luxemburg [loks'emborg]. Självständigt storher-tigdöme i Mellaneuropa, gränsande i v. till Belgien, i s. till Frankrike och i n. och ö. till Tyskland. 2 600 km2. 298 578 inv. 1950, övervägande tysktalande. Franska är officiellt språk. Huvudstad Luxemburg, 61 996 inv. 1950. L. har stor rikedom på järnmalm och därpå grundad högt uppdriven industri. Enligt författningen av 1919 är L. en konstitutionell monarki. Representationen utgörs av en kammare med 48 medlemmar. — 1940 ockuperades L. av tyskarna och befriades av de allierade sept. 1944—febr. 1945. L. ingick 1947 tullunion med