764 Mag Ma^ma, den glödflytande lavan i jordens inre, ur vilken magmabergarter bildas vid dess stelning. Magman innehåller utom silikatbeståndsdelar och andra mineralämnen, som utkristalliserar som mineral vid stelnandet, flyktiga ämnen, såsom klor-svavel-fluor-föreningar och kolsyra, vilka går bort vid stelningen såsom vulkaniska ångor el. såsom lösningar och därvid förorsakar mineralnybildningar. (Jfr Pneumatolys och Differentiation.) Mag'na charta [-kar'ta], lat., ”det stora frihets-brevet”, berömd urkund, som engelsmännen tvang Johan utan land att stadfästa 1215. Enligt M. kunde ingen undersåte straffas utan laga rannsakning, och konungen kunde ej pålägga skatt utan medgivande av rikets stora råd. M. anses utgöra grundstenen till Englands fria författning. Magna't, rik och inflytelserik man i allmänhet, storman; förr ledamot av ungerska riksdagens första kammare el. överhus; i Polen förr riksråd el. medlem av högadeln. Magnecy'1, med magnesiumoxid tillsatt acetylsa-licylsyra. Används som febernedsättande och smärtstillande medel. Magne'sia, magnesiumoxid [MgO]. Se Magnesium. Magne'sia aFba, basiska magnesiumkarbonat av växlande sammansättning. Används som vit färg samt inom medicinen. Magne'siaglimmer el. bioti't, se Glimmer. Magnesft el. magnesiumkarbonat [MgCO8] förekommer huvudsakligen i metamorfa bergarter. M. liknar kalkspat men är hårdare (hårdhetsgrad 4) och påverkas endast i värme av syror. M. har praktisk användning för framställning av eldfast tegel. Magne'sium, en i naturen i olika föreningar allmänt förekommande metall. Kem. tecken Mg. Atomnummer 12. Atomvikt 24,32. Atomvärde 2. Specifik vikt 1,75, smältpunkt 650°. — M. är blå-vit till färgen, lätt och föga hållfast. Den överdras med en tunn, grå oxidhinna men är för övrigt beständig i luft. Används vid hög temperatur som reduktionsmedel för att framställa vissa metaller (ki-sel, bor m.fl.) ur deras svårreducerbara oxider. Vid upphettning förbrinner den med ett ovanligt starkt vitt ljus och används på grund härav som belys-ningsmedel vid fotografering (jfr Blixtfotografi). Magnesiumoxiden [MgO], som även kallas magne-sia el. talkjord, är ett vitt, lätt och svårsmältbart pulver, som erhålls genom metallens förbränning el. genom upphettning av karbonatet. — M.-salter-na utmärks av en bitter smak. M.-sulfat [MgSO<] el. bittersalt el. engelskt salt används i medicinen som avföringsmedel. — M. förekommer i naturen som silikat i många bergartsbildande mineral samt som karbonat i mineralen magnesit [MgCOs] och dolomit [MgCO3, CaCOs]. Även i djur och växtämnen ingår M.-salter, ehuru i mycket små kvantiteter. Magnet, se Magnetism. Magnetise'ra, se Magnetism. Magnetisk polstyrka. Enheten för M. är en polstyrka med kraften 1 dyn, när magneten verkar på 1 cm:s avstånd från en annan magnet av samma styrka. Magnetiskt kraftfält. I området kring en magnet el. en elektrisk ström är magnetiska krafter verksamma. Ett dylikt område kallas därför ett M. En föreställning om den magnetiska kraftens riktning i omgivningen av en magnet kan man få genom att på magneten lägga t.ex. en kartongskiva och på denna strö järnfilspån. Spånen, som blir magnetiska, ordnar sig efter bestämda linjer. Dessa linjer, som anger den magnetiska kraftens riktning, benämns kraftlinjer. De punkter, där järnfilspånen samlar sig tätast, där alltså den magnetiska kraften är starkast, benämns poler, varvid den pol kallas nordpol, som, om magneten är fritt rörlig i horisontalplanet, pekar mot norr. Den andra polen kallas sydpol. Kraftlinjerna tänks gå från nordpol till sydpol. Styrkan av den magnetiska kraften i ett M., den så kallade fältstyrkan, dvs den kraft, varmed en magnetisk enhetspol påverkas i punkten i fråga, kan experimentellt bestämmas med tillhjälp av en liten svängande provmagnet, vars svängningstal är känt för en given fältstyrka. Grafiskt kan ej blott kraftens riktning åskådliggöras med tillhjälp av kraftlinjer utan även dess styrka därigenom, att kraftlinjerna dras tätare, där fältstyrkan är större, glesare där den är mindre. Om ett stycke mjukt järn Det magnetiska fältet kring en stavmagnet. införs i ett magnetiskt kraftfält, får man en väsentlig ändring av fältet. Kraftlinjerna böjs in mot järnstycket, blir sålunda tätare i närheten av detta och allra tätast inne i själva järnstycket. På samma sätt som järn inverkar andra i magnetiskt avseende med järn likartade ämnen. Däremot röner M. ingen märkbar inverkan av sådana ämnen som papper, glas m.fl. Jfr Induktion. En motsvarighet till M. bildar de elektriska kraftfält, som omger en elektriskt laddad kropp. Magnetiskt oväder kallas förändringar i jordmagnetismen, vilka ofta uppträder samtidigt med norrsken och särskilt ofta nära jordens magnetiska poler. Magnetism. En magnet, som är fritt rörlig i horisontalplanet, inställer sig alltid så, att den ena änden — alltid densamma — pekar mot norr och den andra mot söder. Den ända, som pekar mot norr, kallas nordpol, den andra sydpol. Närmar man en annan magnet till den förstnämnda, visar det sig, att de bägge nordpolerna stöter bort varandra, repellerar varandra, likaså de båda Sydpolerna, medan en sydpol och en nordpol dras till varandra, attraherar varandra. Närmar man den ena polen av en magnet, t.ex. nordpolen, till ett stycke mjukt järn, blir även järnstycket en magnet med sydpol i den ända, som är vänd mot den magnetiserade magne-tens nordpol, och nordpol i den längst bort belägna delen. Fenomenet kallas magnetisk influens. Borttas den ursprungliga magneten, förlorar det mjuka järnstycket på kort tid och ganska fullständigt sin magnetism. Ett stålstycke förhåller sig så till vida lika med det mjuka järnstycket, som det blir magnetiskt i ett magnetiskt fält. Magnetisering-en går dock långsammare och kräver för att nå samma höjd som hos det mjuka järnstycket en större styrka hos den magnet, som framkallar mag-netiseringen. Stålet skiljer sig från det mjuka järnet även däri, att det blir en permanent magnet, som till stor del behåller sin magnetisering, även sedan den magnet, som framkallat magnetiseringen, bort-