779 sågs med oblida ögon av tyskarna. 1911 blev konflikten mellan Tyskland och Frankrike akut. Tyskland avsände kanonbåten Panther till Agadir (Pantersprånget). Vid en följande överenskommelse s.å. erkändes emellertid M. som franskt protektorat (utom spanska delen). 1912 slöt Frankrike ett fördrag med sultanen. Spanjorerna hade tidigare vunnit insteg i kustområdet i n. Detta område erkändes av Frankrike som en spansk intressesfär genom flera fördrag, senast 1926. Frankrike har haft ett svårt arbete att ordna de inre förhållandena i M. För landets utveckling hade marskalk Lyautey, som 1912 —25 var den egentlige styresmannen i Marocko, stor betydelse. Till en början uppstod ideligen stridigheter med de olika stammarna. 1921—26 måste Spanien och Frankrike utkämpa en segsliten strid med riffkabylerna under Abd-el-Krim. — Under 2:a världskriget ockuperades Franska Marocko 1942 av engelsk-amerikanska trupper. Efter överenskommelse med amiral Darlan inställdes motståndet och M. anslöt sig till de allierade. — Efter 2:a världskriget har den nationalistiska rörelsen i M. blivit allt starkare och man har krävt att protektoraten avskaffas och att franska och spanska M. sammanslås till en självständig stat. I mars 1952 föreslog sultanen Sidi Muhammed ben Jusuf en förändring i M:s status och kom därigenom i konflikt med franska regeringen. Ben Jusuf avsattes i aug. 1953 och landsförvisades till Madagaskar. Han efterträddes som sultan av Sidi Muhammed ben Arafa. Efter en del oroligheter 1954 uppstod i M. en allvarlig kris på sommaren 1955, varvid de franska myndigheterna måste ingripa med vapenmakt. Då spänningen alltmera ökade tillsatte fransmännen en ny generalresident, G. Grandval, som fick full handlingsfrihet och skulle söka genomföra reformer och komma till rätta med sultanfrågan. I aug. 1955 förvärrades emellertid situationen. Flera berberstammar började nu understödja de upproriska, vilka dittills huvudsakligen utgjorts av arabiska nationalister. Truppförstärkningar sändes från Frankrike och samtidigt inleddes förhandlingar på en fransk-marockansk konferens i Aix-les-Bains. Principiell enighet uppnåddes om en uppgörelse, enligt vilken både sultanen och Grandval skulle offras (Grandval av inrikespolitiska skäl), vidgad självstyrelse införas i M. och ett tronråd överta sultanens befogenheter. Exsultan ben Jusuf skulle få lämna Madagaskar. Denna reformplan för M. godkändes sedan av franska regeringen. Redan i början av okt. 1955 uppblossade emellertid ånyo häftiga strider i M. Djupa meningsskiljaktigheter förelåg alltjämt framför allt i tronfrågan, trots att sultan ben Arafa lämnat Rabat och begivit sig till Tanger. 16/10 1955 kunde emellertid franska regeringen meddela, att ett tronråd bildats som skulle efterträda ben Arafa. Tronrådet fick 4 medlemmar. Franska ämbetsmän skulle temporärt ingå i den regering, som skulle bildas, men det skulle vara de marockanska ministrarnas sak att i samråd med franska regeringen fatta beslut om M:s framtid. Redan i nov. 1955 hade emellertid situationen ändrats. Exsultan ben Jusuf hade nu anlänt till Frankrike. En enhällig marockansk opinion krävde att han skulle återvända till M. och franska regeringen hade ej längre något att invända. Samma månad (nov. 1955) återvände ben Jusuf till Rabat. — Efter förhandlingar mellan konseljpresident Mollet och utrikesminister Pineau som representanter för franska regeringen och sultan ben Jusuf erkände Frankrike i början av mars 1956 M:s fulla suveränitet. Enligt den fransk-marockanska deklaration, som utfärdades, skall M. som en fri och självständig stat äga rätt att ha egen armé och egen diplomati. Åtgärder skall snarast möjligt vidtas för att under fransk medverkan skapa en marockansk Mar försvarsmakt. Det förklarades dessutom att franskt-marockanskt samarbete i framtiden skall upprätthållas och Frankrike i fortsättningen åtnjuta speciella privilegier i M. — Sedan sultan ben Jusuf återvänt till M. dröjde det ej länge förrän han krävde att hela M. skulle förenas under hans spira. Oron började jäsa i spanska M. Mars 1956 slog oroligheterna ut i full låga och man demonstrerade mot general Franco. Självständighetsdeklarationen för spanska M. undertecknades i Madrid 7/4 1956 efter överläggningar mellan representanter för general Franco och sultan ben Jusuf. överenskommelsen anslöt sig till motsvarande avtal mellan Frankrike och M. — Även senare har emellertid oroligheter förekommit i M. Sålunda förövades sommaren 1956 en mängd nya våldsdåd i Marrakech-trakten i samband med strider mellan araber och berberstammar och mellan franska negertrupper och araber. Sedan fransmännen okt. 1956 uppbringat ett marockanskt flygplan på väg till Tunisien med algeriska nationalistledare ombord, proklamerades generalstrejk i M. På nationalistiskt marockanskt håll kräver man att de franska trupperna lämnar M. Marode'ring, lösa soldathopars plundringar för att erhålla livsmedel. — M a r o d ö' r, deltagare i M. Marokäng', en av get- el. fårskinn framställd lädersort med färgad och krusad narvsida. Maro'ner, benämning på stor och rund frukt från den äkta kastanjen. MaTos, Muries, biflod till Theiss från vänster. Upprinner i Siebenbürgen. Längd 880 km. Marofce, se Marutce. Marque'sasöarna, ögrupp i ö. delen av Polynesien, Stilla oceanen, tillhörig Frankrike. 1 274 km2. 3 000 inv. De största öarna är Nukahiva (482 km2) och Hivaoa (400 km2). M. är bergiga, skogbevuxna och mycket bördiga (kokospalmer, brödfruktträd, vanilj, kaffe, socker, tobak m.m.). Främsta exportvara är kopra. Namnet M. härleder sig från den spanska upptäckaren på 1500-t. Marquet [markä'], Albert, 1875—1947, fransk målare, tillhörde kretsen kring Matisse, men formförenklingen och atmosfären i hans hamn- och stadsbilder kom honom att närmast framstå som en impressionist med anknytning till ostasiatisk konst. Marquisette f-kisätt'], gles vävnad, ursprungi. av äkta silke. Marra'kech [-käsj], stad i Marocko (anlagd år 1062), beläg. vid s. foten av Atlasbergen. 245 312 inv. 1952. Tidtals sultanens residensstad. Talrika gamla moskéer och palats. Lädertillverkning (maro-kängläder). Marryat [mærr'iöt], F., 1792—1848, engelsk författare, utgav talrika äventyrsberättelser och sjöromaner (Peter Simple). Mars, ursprungligen en italisk naturgud, blev senare den romerske krigsguden, som sådan motsvarande grekernas Ares*. Mars, den fjärde planeten från solen räknat och den första utanför jorden. M:s avstånd från solen är W2 gånger jordens, dess diameter är hälften av jordens (massan 1/9 av jordens), omloppstiden kring solen är 687 dygn. M. roterar kring sin axel med ungefär samma hastighet som jorden (24,5 timmar). Planetens axel lutar mot planetbanans plan liksom jordens mot ekliptikan, varför även marshalvkloten genomlöper olika årstider under M.-året. På grund av att M. kretsar utanför jordens bana uppvisar den ej som Venus och Merkurius en fullständig fasväxling. När M. står i opposition, är den lätt igenkännlig på sin ljusstyrka och röda färg. I perihelium är M. föga mer än hälften så avlägsen från jorden som i aphelium, varför ljusstyrkan också är starkt beroende av varest på banan planeten