Orj Orjechovo Zujevo, stad nära Moskva, 99 330 inv. Bomullsindustri. Orjof, Orel*. Orkan, se Vindskala. Orkester, sammanfattande benämning på ett större antal musiker, som utför ett instrumentalverk under ledning av en dirigent; i den moderna teatern den plats mellan scenen och salongen, som upptas av instrumentalisterna. Orkidéer, se Orchidaceae. Or'kla gruvor, betydande svavelkisgruvor (även kallade Lökken-verken) vid Orklaälven, som från s. utmynnar i Trondheimsfjorden, Norge. Orkneyöarna [å'kni-], ögrupp n. om Skottland. 975 km2. 20 700 inv. 1954, vilka delvis härstammar från norska vikingar och huvudsakligen lever på fåravel och fiske. Orko'menos, forntida stad i Beotien, Grekland. Orlan'do, V. E., 1860—1952, italiensk politiker, upprepade gånger minister samt konseljpresident 1917—19, under vilken tid han medverkade till Versaillestraktatens utformande. Orlan'do furio'so, it., ”den (av kärlek) rasande Roland”, berömd episk dikt av Ariosto. — O r-1 an do inn am or a' to, ”den förälskade Roland”, en riddardikt av Bojar do. Orléanais [-nä'], gammalt franskt landskap kring mell. Loire. Orléaus [årleag'], stad i Frankrike, 11 mil s. om Paris, vid floden Loire. 76 439 inv. 1954. Talrika byggnadsverk från medeltiden och renässanstiden. — Jungfrun av O., se Jeanne d’Arc. Orleans [årleag'], franska hertigätter, yngre linjer av Kapetingerna. Ätterna O. har innehaft her-tigdömet Orléans el. senare burit titeln hertig av O. Bland dess medlemmar märks Ludvig Filip, hertig av O., 1747—93. Han stod på spänd fot med kungafamiljen och blev snart en av ledarna för oppositionen mot regeringen. Under revolutionen slöt han sig till jakobinerna och invaldes i nationalkonven-tet 1792. Han blev emellertid av girondisterna anklagad inför Revolutionstribunalet och giljotinerad. O:s äldste son, Ludvig Filip, hertig av O., 1773— 1850, var fransmännens konung 1830—1848 (se Ludvig, franska konungar). Efter februarirevolutionen 1848 förvisades familjen O. ur Frankrike men tilläts att återvända 1871. O:s anhängare, orléanis-terna, arbetade på en orléansk restauration och slöt sig 1873 till legitimisterna. Sedan greven av Cham-bord, legitimisternas huvudman, dött 1883, blev or-léanisternas huvudman Louis-Philippe, greve av Paris, det rojalistiska partiets tronkandidat. Han landsförvisades 1886. Efter Louis-Philippe har hans son Philippe och dennes kusin hertig Jean av Guise varit pretendenter. Sedan 1940 är Jeans son Henri, greve av Paris, f. 1908, tronpretendent. Orleanska jungfrun [årleaq'ska-], se Jeanne d’Arc. Orlon [-lå'n], namn på en konstfiber (polyakryl-nitrilfiber) och därav framställda vävnader. Liknar nylon men är mera värmeisolerande och mindre Orlov [arlåff'], G. G., furst O., 1734—83, en av den ryska kejsarinnan Katarina II:s gunstlingar. O. medverkade vid Katarinas statskupp 1762. Orlovsedel, förr tjänstebetyg för tjänstefolk. Orly [årli'], ort 13 km s. om Paris’ centrum med flygplats även för transocean trafik. Ormåndy [år'mændi], Eugène, f. 1899, ungerskamerikansk violinist och dirigent, sedan 1936 Phila-delphia-orkesterns ledare. Ormar (Ophid'ia), ordning inom kräldjurens klass. De har fjällbeklädd hud och lång kropp utan extremiteter. Spår av bakre extremiteter finns dock t.ex. hos boaormarna, och detta tyder på att de härstammar från fprmer, som haft extremiteter. O. har rör 890 ligt förenade ansiktsben, så att munnen kan vidgas ofantligt. En del O. har gifttänder i överkäken. Tungan är lång, smal och kluven. Högra lungan saknas el. är förkrympt. De kryper, klättrar och simmar bra och är ofta blixtsnabba i sina rörelser. De är mycket seglivade. Huggormens avhuggna huvud rör tungan och kan bita. Giftiga ormar är som regel nattdjur, medan giftlösa är i rörelse om dagen. De flesta O. lägger ägg (t.ex. snoken). En del ruvar äggen som fåglarna (t.ex. pytonormar). Några föder levande ungar (t.ex. huggormen). Omkr. 18 000 arter är kända; de flesta förekommer i tropikerna, särsk. i klippiga ökentrakter el. djungler. De flesta arter uppehåller sig på marken. En del lever dock i vatten. De giftiga havsormarna tillbringar hela sitt liv i havet. Några arter lever i träd och har då oftast grön färg. Hos oss finns huggorm, snok och slät snok. Ormbett, se Ormgift. Ormbunkar (Filica'les) är kryptogama växter, vilka har generationsväxling. Den ena generationen, sporofyten, är stor och kallas i dagligt tal ormbunke. Den andra generationen, gamofyten, är mycket liten och studeras bäst med mikroskopets tillhjälp. Till O. räknas bl.a. lummerväxter, f r ä-kenväxter och egentliga ormbunkar (Fil'ices). Dessa senare har rotstock, från vilken uppskjuter långskaftade, parflikade blad. Som unga är bladen oftast inrullade i spetsen. Sporer bildas på bladens undersida. Ca 4 000 arter är kända, varav några är vanliga skogsväxter hos oss, framför allt i fuktiga och skuggiga områden. Hit hör Aspi-dium*, Asplenium*, stensöta* och Pteris*. I blomsterhandeln används ofta jungfruhår*. Ormbunkrot, rot av träjon (jfr Aspidium), vilken används som medicin mot binnikemask. Ormen, stjärnbild på norra stjärnhimmeln. Ormen långe, berömt fornnordiskt drakskepp, den norske konungen Olof Tryggvessons kommandoskepp. Ormgift alstras hos giftormar i körtlar, som med en fin kanal mynnar på gifttänderna, vilka vanligen är två i överkäken. Giftet är en gul, tjockflytande, klibbig vätska. Vår vanliga huggorms bett är livsfarligt blott för små barn. Vid ormbett omlindas den bitna kroppsdelen ganska stadigt ovanför bettet för att försvåra giftets spridning. Man kan försöka suga ut giftet, om bettet är mycket färskt. För övrigt ges hjärtstärkande medel. Numera finns serum mot ormgift. Ormgran, en sällsynt varietet av vanlig gran, som har sparsamt grenade kransgrenar. Ormslå el. kopparorm (Anguis frag'ilis), en art ödlor, som saknar extremiteter och ser ut som ormar. Den är tecknad i grått till rödbrunt med mörkare strimmor. Längd upp till 50 cm. O. lever av maskar och sniglar. Ormspott, grodspott, se Stritar. Ormstjärnor tillhör tagghudingar. Kroppen är en rund skiva, från vilken utgår fem långa armar. O. är ibland självlysande. Några arter finns vid västkusten. Ormstunga, se Gunnlög Ormstunga. Ormsö, Vormsi el Wormsö, en ö utanför Estland mellan Dagö och Nuckö. Före 2:a värdskriget ca 2 400 inv., huvudsakligen svensktalande. O. besattes av tyskarna sept. 1941 och av ryssarna 1944, varvid största delen av befolkningen flydde till Sverige. Ormtjusare uppträder särskilt i Indien. Genom att spela på en flöjt försätter de sina ormar, vanligen glasögonormar, i ett egendomligt retat och halvt bedövat tillstånd, under vilket ormarna vaggar fram och tillbaka med framkroppen. Or'mus (Hormus). — 1. Fordom berömd stad på ön Jerun mellan Persiska viken och Omanviken. Under medeltiden blev O. genom sitt gynnsamma