Rad kondensatorplattan. Därifrån går strömmen tillbaka genom spolen till den första kondensatorplattan. Detta förlopp upprepas mycket snabbt, men den fram- och återgående strömmen avtar så småningom i styrka på grund av energiförluster (uppvärmning och strålning). Den fram- och återgående strömmen i svängningskretsen framkallar motsvarande svängningar i omgivningen. Dessa svängningar, vilka man kallar elektriska vågor, fortplantar sig med ljusets hastighet (300 000 km pr sek.) åt alla håll. Man erhåller därför en avtagande el. dämpad svängningsrörelse. Man kan underhålla sväng-ningsrörelsen genom att exempelvis en gnistinduk-tor kopplas till kondensatorn. Marconi använde till att börja med en sådan gnistsändare. I en svängningskrets försiggår den fram- och återgående rörelsen av strömmen med en viss hastighet, som är beroende på svängningskretsens kapacitet. En svängningskrets är, säger man, avstämd för en viss våglängd. Detta gäller också när svängningskretsen upptar elektriska vågor. De vågor som svängningskretsen är avstämd för blir betydligt starkare än andra elektriska vågor. Svängningskretsens kapacitet kan man emellertid variera genom lämpliga kondensatorer och det är detta man gör i en vanlig radioapparat, när man ställer in denna för en viss våglängd. Vid radiosändning använder man sig av en s.k. bärvåg, dvs en kontinuerlig odämpad vågrörelse. Denna alstras i en högfrekvensgenerator el. oscillator, som får påverka en avstämd krets i vilken ett el. flera elektronrör ingår. Elektronröret består av en lufttom glas- el. metallbehållare, i vilken två el. flera elektroder är insmälta. I metallröret är de isolerade från detta. Röret benämns efter antalet elektroder, t.ex. dioder (2 elektroder), trioder (3 elektroder) etc. I en diod är den ena elektroden en spiral, som bringas att glöda med en elektrisk ström. Därvid utstöts elektroner, dvs negativt laddade partiklar, från glödtråden och ett moln av sådana samlas kring tråden. Den andra elektroden, anoden, ger man en positiv laddning i förhållande till glödtråden, som man kallar katod. Elektronerna kommer då att dras till anoden och en ström passerar röret. Ger man däremot anoden en negativ laddning stöts elektronerna bort och strömmen kan då ej passera röret. I en växelström kan endast de positiva topparna passera röret och växelströmmen blir därför likriktad. Dioden används därför ibland som en likriktare el. detektor (kristalldetektor el. kristallmottagare). Om ännu en elektrod är insmält i röret och det alltså är fråga om en triod, kan den tredje elektroden vara utformad som ett galler mellan anoden och katoden. Om gallret har positiv laddning, kan en ström passera, men inte om det har negativ laddning. Om en växelström påverkar gallret kommer alltså strömmen att passera i takt med gallrets spänning, dvs i takt med växelströmmen. Trioden verkar som en förstärkare av svaga spän-ningsändringar. De i sändaren alstrade högfrekventa svängningarna kan man variera el. som man säger modulera genom att låta gallret påverkas av en ström som passerar en mikrofon. Gallrets spänning kommer då att variera i takt med talfrekvensen i mikrofonen och kommer i sin tur att påverka strömmen genom röret. Man kan påverka denna ström på så sätt att man omväxlande förstärker vågrörelsens styrka, dess amplitud (amplitudmodulering). Man kan också förändra vågrörelsens frekvenso i takt med strömmen från mikrofonen. Man erhåller då en frekvensmodulering. I vårt land används den förra men i Amerika har den senare, dvs frekvensmodulering, börjat användas, bl.a. därför att den är störningsfriare. Jfr Armstrong. 966 Vid mottagaren uppfångas vågorna i en antenn som är kopplad till en radioapparat, vilken är inställd på sändarens frekvens. Signalerna förstärks och strömvariationerna omvandlas till ljud i en högtalare. Moderna mottagare arbetar enligt den s.k. super-heterody'nprincipen, vilket innebär att de av sändaren utsända vågorna får interferera med vågor, som alstras i mottagaren. Man erhåller då en relativt låg interferensfrekvens, som utgör skillnaden mellan den ursprungliga och mottagarens och vanligen har en frekvens av omkr. 450 000 perioder. Mottagaren görs speciellt känslig för denna frekvens och blir samtidigt känsligare för ett större frekvensområde. Ett område, som numera sysselsätter många amatörer världen runt, är kortvågen, som omfattar våglängder från någon meter till ett åttiotal meter. Även ultrakortvågen med våglängder mindre än en meter är numera ett mycket viktigt område inom radiotekniken (se Television). Kortvågen har begränsad räckvidd. Emellertid är det lyckligtvis så att den reflekteras från ett joniserat lager högt uppe i atmosfären. Därför kan den också få stor räckvidd. Jfr Heavysideskiktet. I Sverige omhänderhas radioutsändningen av AB Radiotjänst, som har stationer i Stockholm, Göteborg, Motala, Malmö, Hörby, Falun, Sundsvall m.fl. platser. Jfr Radiolicens. Radioaktiva grundämnen. Den franske fysikern H. Becquerel påvisade 1896, att uranföreningar var radioaktiva, dvs besatt förmåga att utsända visst slags strålning (jfr Radioaktivitet). Fransmannen Pierre Curie och hans polskfödda hustru Marie Sklodowska-Curie lyckades 1898 att ur mineralet pechblände isolera ett nytt grundämne, radium, med stor radioaktivitet. Sedermera har ett betydande antal andra ämnen med samma egenskap kunnat påvisas. R. karakteriseras samtliga därav, att de spontant, dvs oberoende av varje yttre påverkan, under utsändande av strålning sönderfaller i grundämnen av lägre atomvikt. Radium ger sålunda under utsändande av a-, och y-strålar upphov till en gas, som benämns rado'n*. Denna övergår i sin tur under utsändande av a-strålar i ett ämne, benämnt radium A, som i sin tur sönderfaller i andra ämnen. Slutprodukten i denna kedja är radium G, som är identiskt med bly. Det finns ett stort antal R. med atomnummer mellan 81 och 92 (numren 85 och 87 saknas). Tre olika dylika serier av R. finns, nämligen uranserien, torium-serien och aktiniumserien. Karakteristiskt för R. är att förhållandet mellan antalet protoner och hela antalet partiklar i kärnan är avvikande från det som karakteriserar stabila grundämnen. (Detta innebär avvikelse för förhållandet mellan atomnummer och atomvikt.) De energimängder, som utvecklas vid de radioaktiva ämnenas sönderfallande, är synnerligen stora. Den energimängd, som utvecklas, när ett gram radium sönderfaller, har sålunda beräknats motsvara ej mindre än 4 milj, kilogramkalorier. Som jämförelse må nämnas, att endast 34,4 kilogramkalorier alstras vid förbränning av ett gram vätgas. De radioaktiva ämnenas upptäckt har visat, att teorin om grundämnenas oföränderlighet icke är obetingat giltig. För de ämnen, hos vilka man icke kunnat påvisa någon radioaktiv strålning, är dock i varje fall livslängden så lång, att man praktiskt taget kan betrakta dem som konstanta. R. kan ej alltid skiljas från varandra med den kemiska analysens vanliga hjälpmedel, utan andra metoder har måst komma till användning, t.ex. undersökningar av sönderfalls-hastigheten, den utsända strålningens art och intensitet m.m. Man har även på konstgjord väg kunnat framställa R. Detta lyckades första gången