1001 Rom GENERALSTABENS LITOGRAFIS^A ANSTALT —241, 218—201, 149—146). Resultatet var skapandet av flera romerska provinser (Sicilien, Korsika, Spanien samt Afrika). Macedonien blev romersk provins 146 och s.å. underkuvades Grekland fullständigt och kallades som romersk provins Achaia. Cisalpinska Gallien erövrades även, och 129 grundades provinsen Asia. R. var nu världens mäktigaste stat. Sociala missförhållanden fanns dock, vilka gav anledning till partistrider, utmynnande i inbördeskrig. Efter det s.k. bundsförvantskriget 90—88 fick de italiska bundsförvanterna romersk medborgarrätt. Därefter vidtog kampen mellan Marius och Sulla, vilken slutade med Sullas seger. Sulla intog Rom 82 och härskade som diktator 81—79. Efter hans död kom Pompejus till makten tillsammans med Crassus, och år 60 ingick dessa tillsammans med den segrande fältherren Julius Caesar ett förbund, det s.k. första triumviratet. Emellertid uppstod strider mellan Caesar och Pompejus om makten. Caesar besegrade slutligen Pompejus vid Farsalos år 48 och styrde R. som diktator med titeln imperator till 44, då han mördades av det republikanska partiet i Rom. Caesars adoptivson Octavia-nus slöt år 43 ett triumvirat med Antonius och Lep'idus. Den slutliga striden om makten stod mellan Octavianus och Antonius. Antonius ingick förbund med Egyptens berömda drottning, Kleopatra, men båda besegrades av Octavianus vid Actium år 31 och året därpå vid Alexandria. Egypten kom därmed under R. Octavianus var nu ensam världens herre och därmed det romerska kejsardömet grundat (31 f.Kr.—476 e.Kr.). Octavianus kallades hädanefter Augustus. Till det yttre bibehöll han de republikanska formerna men samlade i egen hand alla de högsta ämbetsbefogenheterna. Under de följande kejsarna gick emellertid utvecklingen mot den oinskränkta monarkin. Samtidigt började förfallet göra sig märkbart inom romarriket. Kejsar Diocle-tianus genomförde en kraftig reorganisation av ri ket (285). Ändringarna i statsförvaltningen fortsattes av Konstantin den store (ensam kejsare 323— 337), som gjorde kristendomen till statsreligion och förläde regeringssätet till Bysantium, efter honom benämnt Konstantinopel. På 300-t. började den stora germanska folkvandringen, som bidrog till det förfallna romarrikets upplösning. Efter kejsar Teo-dosius’ död 395 åtskildes för alltid R:s båda hälfter: Västromerska och östromerska el. Bysantinska riket. Angående det senares historia, se östro-merska riket. — Västromerska riket (395—476) omfattade utom Italien v. Illyrien, Afrika, Gallien, Britannien och Spanien. Milano var till en början huvudstaden, senare Ravenna (från 403). Ständiga strider utkämpades mot germanerna. Alarik i spetsen för västgöterna stormade Rom 410. 407 förlorades Britannien, senare erövrades Gallien av goter och franker, Spanien och Afrika av vandaler. 451 blev de framträngande hunnerna under Attila besegrade vid Katalauniska fälten av franker och västgöter under befäl av den romerske fältherren Aetius. 455 skövlades Rom av vandalerna. Därefter tog västgöterna styret i riket och till- och avsatte kejsare efter behag. Den siste kejsaren, Ro-mulus AugusTulus, avsattes 476 av Odovakar, som antog konungatitel. — Se vidare Italiens historia. Romerska riket av tyska nationen el. Tysk-romerska riket, se Tyska riket. Romerska ringar, två vanliga läderklädda järnringar, upphängda i kedjor el. rep, vilka används som gymnastikredskap. Romerska siffror, se Siffra. Romersk-katolska kyrkan. Redan tidigt gjorde Roms biskop anspråk på en särställning framför andra biskopar. Småningom uppstod en rivalitet mellan den romerske påven och patriarken i Konstantinopel. Den västerländska kyrkan anslöt sig så småningom till påven. Bland de för påvedömets utveckling under äldre tider mest verksamma påvar 32* ROMERSKA RIKET