Rom na märks Leo I, 440—61, och Gregorius I, 590— 604. För kyrkolärans utformning var kyrkofadern Augustinus av grundläggande betydelse. Så småningom utvecklades en fast organiserad kyrka under påvens överhöghet. Prästeskapet blev noggrant organiserat i över- och underordnade grader och erhöll genom bikten ett fast grepp om församlingsmedlemmarna. Prästerskapets särställning markerades särskilt genom celibat, förbud mot giftermål. Gudstjänsten utvecklades i magisk riktning. Den utsirades med dekorativa kulthandlingar, mässor etc.; allt försiggick på latin. Nattvardsläran karakteriserades av antagandet, att brödet och vinet verkligen är Kristi lekamen och blod i fysiskt avseende och ej blott utgör symboler. Helgondyrkan blev även ett för R. karakteristiskt element. Bland de drag, som skarpast belyser påvarnas anspråk på överhöghet på det andliga området, märks avlats-institutionen. Påvarna gjorde anspråk på att genom ombud kunna sälja syndernas förlåtelse även i en kommande värld. Jfr Avlat. Dessutom märks dogmen om påvens ofelbarhet, som antogs 1870, samt de av påvarna utfärdade index över förbjudna böcker. Den katolska kyrkoläran erhöll så småningom en juridiskt skarpsinnig och sammanhängande formulering. Även på det världsliga området framträdde påvedömets maktlystnad. Som vapen användes framför allt bannlysning, utstötande ur kyrkan. Det hårda förmynderskapet på det andliga och världsliga området medförde så småningom slitningar, först på det politiska området (jfr In-vestiturstriden), sedermera även på det andliga området (jfr Protestantismen). Under renässanstiden råkade påvedömet alltmer i förfall. Det religiösa intresset slappnade, och påvedömets innehavare var i allmänhet njutningslystna maktmänniskor. Senare inträdde genom motreformationen en uppryckning. Över de latinska folken lyckades R. till en viss grad bibehålla sitt inflytande, medan de germanska folken i allmänhet anslöt sig till de protestantiska kyrkorna. Även på senare tid har emellertid skarpa slitningar förekommit, särskilt vid statskyrkans avskaffande i Frankrike. Dessutom märks den tyska kulturkampen på 1880-t. etc. För närvarande räknar R. i Europa omkr. 190 milj, anhängare, i Amerika omkr. 70 milj. Härtill kommer anhängare i andra världsdelar. Sammanlagt torde R. omfatta 270 milj, människor. Romersk konung, under medeltiden namn på den, som valts till tysk konung (kejsare), el. dennes efterföljare. Benämningen kom i bruk efter uppkomsten av ”Heliga romerska riket av tyska nationen” (962). Romersk rätt, det rättssystem, som utvecklades i det gamla romerska riket. Den romerska rätten har varit av oerhörd betydelse för den kulturella utvecklingen i Europa. Romerskt bad, ett varmluftsbad, som använts sedan antiken. I Rom fanns för R. storartade badinrättningar, s.k. termer. Rommehed i sö. Dalarna nära Stora Tuna var 1796—1908 övningsplats för Dalregementet. Romm'el, Erwin, 1891—1944, tysk militär, som deltog i kriget mot Polen 1939 och i anfallet på Frankrike 1940. Som överbefälhavare för de tyska trupperna i Afrika återerövrade R. Cyrenaica våren 1941 men måste på grund av en brittisk offensiv dra sig tillbaka i nov. s.å. Våren 1942 företog R. en ny offensiv men blev hejdad omkr. 4 mil v. om Kairo vid Alamein. Befälhavare i Italien och i Frankrike vid de allierades invasion 1944. Romney [råm'ni], G., 1734—1802, engelsk porträttmålare. R. har med förkärlek målat den unga engelska kvinnotypen, vars ideal han fann i den bekanta lady Hamilton. Rompriset, se Romerska priset. IOO2 Romprotokollen, beteckning för överenskommelser, undertecknade i Rom 1934, rörande samarbete mellan Italien, Österrike och Ungern. R. utgjorde ett led i den italienska politiken att förhindra den tyska ockupationen av Österrike. Romsdalen, en för sin storslagna natur berömd västnorsk fjälldal, som leder från Romsdalsfjorden upp emot Dovre. Romsdals fjord, fjord i s. Nordanfjällska Norge. Ro'mulus, enligt traditionen Roms grundläggare och förste konung, vilken skall ha regerat från 753 till 715 f.Kr. Sägnen berättar, huru R. och hans tvillingbroder Remus, sonsöner till konung Num'i-tor i Alba longa, utsattes av inkräktaren Amu'lius i ett tråg i Tibern. Detta flöt i land och barnen påträffades av en varginna, som gav dem di, och upptogs sedan av herdar. Senare dödade ynglingarna Amulius och grundade staden Rom, över vilken R. blev ensam härskare, sedan han dödat Remus. R. ordnade samhället och lät röva sabinskor till hustrur åt sina män. Vid en mönstring på Marsfältet skall han under ett oväder ha upptagits till himmelen. Han dyrkades sedan under namnet Quiri'-nus. Roncesvalles [rånthesvalFjes], fr. Roncevaux [rårjsvå'], by i n. Spanien vid Rolandspasset i Pyrenéerna. Roland skall ha stupat vid R. Rond, rund, kringvandring, t.ex. läkares R. till patienterna på ett sjukhus. Rondane, fjällparti s. om Dovre, Norge. Når 2 165 m ö.h. Ron'do, it., mus., musikform med ofta återkommande huvudtema, vanligen av munter karaktär. Ronehamn, hamnplats på Gotlands sö. kust. Tull-och lotsstation. Ronneby, stad nära Ronnebyåns utlopp i Östersjön, s. Blekinge. 8 631 inv. 1956. Förr en av Sveriges mest besökta brunnsorter. Brunnsområdet arrenderas numera av Reso, som där har en semesteranläggning. Ronnebyån, vattendrag i Sydsverige. Upprinner i Småland, genomflyter sjön Rottnen, flyter i s. riktning genom Blekinge, utfaller i Östersjön. Längd 110 km. Ronsard [råi]sa'r], Pierre de, 1524—85, fransk skald. R. blev chef för den vittra skola, som benämns Plejaden, och som strävade att reformera den franska diktningen. Plejaden uppställde de klassiska författarna som föredöme och sökte rikta det franska språket med nya och rikare ordbildningar, tagna från antikens språk, fornfranskan och dialekterna. R., som utövade ett stort inflytande på samtiden, sökte i sin diktning förverkliga dessa strävanden. Han skrev ett stort, dock ofullbordat epos, La Franciade, samt ett flertal elegier, sonetter, oden, visor. Roon [rån], A. T. E. von, 1803—79, preussisk generalfältmarskalk. I egenskap av krigs- och sjöminister ledde R. med utomordentlig förmåga nydaningen av den preussiska armén på 1860-t. Roos. — 1. Matilda L. R., 1852—1908, svensk författarinna. R. skrev underhållande skildringar ur medelklassens liv (Familjen V e r 1 e) samt barnberättelser. Hennes senare alstring är starkt religiöst betonad. — 2. Anna Maria R., 1862—1938, författarinna. Förutom sagor och visor för barn skrev R. poetiska berättelser (österländska noveller). Roosevelt [ros'velt]. — 1. Theodore, 1858—1919, nordamerikansk statsman. 1897 utnämndes R. till understatssekreterare i marinministeriet och nedlade som sådan ett omfattande arbete på flottans modernisering. Vid utbrottet av spansk-amerikanska kriget 1898 uppsatte R. ett sedermera ofantligt popu