Rys nistisk organisation. Nep avskaffades. Lenin dog jan. 1924 och styrelsen övertogs av Stalin, Kamenev och Sinovjev. Så småningom uppstod en strid främst mellan Trotskij och Stalin, vilken slutade med den senares seger 1927. Under den fortsatta utvecklingen genomfördes kollektivisering av jordbruket och skärpning av arbetsdisciplinen. För uppbyggandet av en industri framlades två femårsplaner, den första okt. 1928—sept. 1933, den andra omfattande åren 1934—38. Dessa planer tog framför allt sikte på utbyggandet av den tunga industrin (kol och järn) samt på tillverkning av krigsmateriel, maskiner för jordbruket, trafikmedel m.m. Åren 1937—38 fördes upprepade processer mot misshagliga partimedlemmar, vilka anklagades för förräderi och för konspirationer med Trotskij. Härvid avrättades flera av de gamla bolsjevikiska ledarna såsom Sinovjev, Kamenev, Bucharin, Rykov m.fl. samt vidare en del högre militärer med marskalk Tuha-tjevskij i spetsen. Genom dessa rensningsaktioner nerslogs all opposition och Stalin fick sin personliga diktatur befäst. R. utvecklade sig under trettiotalet till en polisstat under hemliga polisens (MVD) välde och med flera miljoner fångar i de ryska koncentrationslägren. — Den ryska utrikespolitiken färgades av fruktan för krig med de icke-kommu-nistiska staterna. Detta medförde bl.a., att den ryska industrialiseringen inriktades på militära mål i stället för på konsumtionsvaror, som skulle ha möjliggjort en höjd levnadsstandard. Efter Hitlers makttillträde sökte R. anslutning till västmakterna och sökte vidare hjälpa den spanska regeringen i striden mot det av Italien och Tyskland stödda fascist-partiet. Först våren 1939 sändes emellertid en engelsk tjänsteman till R. för att underhandla om allians. Samtidigt inledde Tyskland underhandlingar. Dessa senare medförde den 23 aug. 1939 en tyskrysk nonaggressionspakt. Litvinov, som hittills varit utrikesminister, fick träda tillbaka för Molotov. Efter Polens besegrande av Tyskland besatte R. de östra delarna av Polen, som hade övervägande rysk befolkning. Estland, Lettland och Litauen tvangs att sluta avtal med R. och ställa militära stödjepunkter till förfogande. Hösten 1939 begärde R. ändrad gräns mot Finland, vilket ledde till det finskryska kriget 1939—40. I freden förvärvades Finska Karelen med Viborg samt bestämdes, att R. skulle arrendera Hangö. Därefter ockuperades och införlivades mot befolkningens vilja Estland, Lettland och Litauen'med R., och Rumänien tvangs att avstå Bessarabien och Bukovina. I fortsättningen uppehölls gentemot Tyskland välvillig neutralitet med hänsyn till kriget och en del råvaror levererades till detta land. Det tyska framträngandet på Balkan väckte emellertid oro i R. och 1941 avslöt R. en vänskaps- och nonaggressionspakt med Jugoslavien strax före det tyska överfallet. Den 13 april 1941 slöts med Japan en överenskommelse om neutralitet. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland plötsligt R., som därefter automatiskt anslöt sig till de allierade. Jfr Världskriget 2. Efter att ha förklarat krig mot Japan 9/8 1945 kort före detta lands kapitulation 14/8 s.å. besatte R. Kurilerna, n. Korea, s. Sachalin och Manchuriet. Efter 2:a världskrigets slut ockuperade R. nästan alla östeuropeiska stater och förvandlade dem till ryska vasallstater med kommunistiska regeringar. Genom sin aggressiva och imperialistiska politik har R. kommit i skarp och långvarig konflikt med västmakterna och särskilt USA. Genom den 1947 bildade Kominform, som ersatte den under kriget upplösta Komintern, har R. intensifierat sin kommunistiska propaganda på det internationella planet. Kominform upplöstes emellertid officiellt 1956. Från slutet av 1940-t. har motsättningarna mellan R. och västmakterna i Europa främst gällt Tyskland. Under försäkringar 1016 att man framför allt önskar Tysklands enande har R. av sin ockupationszon skapat en östtysk vasallstat efter folkdemokratiskt mönster, medan västmakterna upprättat en västtysk förbundsrepublik. 1948 försökte R. tvinga västmakterna att lämna Berlin genom att blockera stadens v. delar. Detta misslyckades emellertid och maj 1949 hävdes blockaden (jfr Luftbron till Berlin). — Vid en konferens i Berlin jan.—febr. 1954 fördes förhandlingar om Tyskland och Österrike mellan ryske utrikesministern Molotov och västmakternas utrikesministrar. Denna konferens blev emellertid resultatlös och efter dess slut förklarade R. Östtyskland som en suverän stat. Direkta förhandlingar mellan R. och Österrike ledde emellertid följande år (1955) till en uppgörelse, och R. förband sig att senast 31/12, 1955 dra tillbaka sina ockupationstrupper från Österrike under förutsättning att västmakterna gjorde detsamma. — I Fjärran östern har den ryska politiken efter 2:a världskrigets slut kunnat inregistrera stora framgångar. Sedan kommunisterna avgått med segern i Kina, har R. etablerat allt intimare relationer med det nya Kina. De ryska ockupationstrupperna tillbakadrogs från Manchuriet 1949. Febr. 1950 slöts ett rysk-kinesiskt fördrag om ömsesidigt bistånd och R. förband sig att återställa den manchuriska järnvägen och Port Arthur till Kina. Då kineserna intervenerade i Korea, erhöll de vapen och annan utrustning såsom flygplan från R. På det diplomatiska planet har det nya Kina fått kraftigt stöd av R. såväl då det krävt att få bli medlem av FN som när det gällt vapenstilleståndsför-handlingarna i Korea. Mars 1953 avled Stalin. Malenkov blev nu regeringschef, dvs ordförande i ministerrådet, Beria inrikes- och säkerhetsminister och Molotov utrikesminister efter Vysjinski, som blev ständig FN-dele-gat. President el. statschef, dvs ordförande i Högsta rådets presidium, blev Vorosjilov. Malenkov efterträdde emellertid ej Stalin som generalsekreterare i kommunistpartiet utan denna nyckelpost tilldelades Nikita Chrustjev. Den diktatoriska makt, som Stalin ensam innehaft, uppdelades sålunda på flera personer, bland vilka triumviratet Malenkov, Beria och Molotov ansågs mäktigast. Beria störtades emellertid redan i juli s.å. Anklagad för högförräderi och avvikelse från partiets linje dömdes han till döden och avrättades dec. 1953. Han efterträddes av S. M. Kruglov, som dock ej fick på långt när samma maktställning som sin företrädare. Den man, som på senare tid alltmera kommit att framstå som mäktigast i R., är Chrustjev. Inrikespolitiskt har denne speciellt intresserat sig för jordbruksfrågan. Han anses vidare ha legat bakom Ma-lenkovs avgång som regeringschef febr. 1955, då denne efterträddes av marskalk Bulganin. I samband med sin avgång tog Malenkov på sig skulden för de missförhållanden som uppstått inom jordbruket. Malenkov avpolletterades ej utan blev minister för elkraftsförsörjningen. Aug. 1955 förklarade sig R. vilja avstå från arrendet av Porkkalaområdet och jan. 1956 lämnade de där förlagda ryska trupperna Finland. Samtidigt förlängdes det rysk-finska fördraget av 1948 till 1975. -— Under 1955 förklarade sig R. vid upprepade tillfällen önska en uppgörelse med västmakterna, som skulle kunna leda till avspänning i världen. Vid förhandlingar visade sig emellertid R. ej berett till eftergifter vare sig då det gällde Östtyskland el. övriga stater inom östblocket el. i andra frågor. Under 1955 och 1956 sålde R. vidare vapen till Egypten och andra arabstater, varigenom spänningen ökade i Mellersta Östern. Vid förhandlingarna om dessa vapenleveranser uppges Pravdas chefredaktör Dimitrij Sjepilov ha spelat en framträdande roll. Då Molotov 1/6 1956 avgick