Sch logerna. S. upptogs senare som en av den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. SchmalkaFdiska förbundet, benämning på ett politiskt förbund, som 1530 ingicks i Schmalkalden i Thüringen melan en del protestantiska furstar och riksstäder i n. och mell. Tyskland i syfte att stödja protestantismens sak, i nödfall genom väpnat ingripande. I förbundet ingick allt flera nordtyska furstar samt en del sydtyska riksstäder. Kejsar Karl V beslöt slutligen att med vapenmakt kuva de tyska protestanterna och så utbröt detSchmalkaldiska kriget (1546—52). Detta gick i början olyckligt för protestanterna, emedan kejsaren lockat på sin sida den protestantiske hertig Morits av Sachsen. Vid Mühlberg besegrades den ene av protestanternas ledare, kurfursten Johan Fredrik av Sachsen, och strax därpå tillfångatogs den andre, lantgreven Filip av Hessen. Därefter underkastade sig den ena efter den andra av de protestantiska furstarna och förbundet upplöstes. Då övergavs emellertid kejsaren av hertig Morits, som oförmodat angrep honom med en här, och tvangs att ingå fördraget i Passau 1552, i vilket bestämdes, att protestanterna tills vidare skulle få religionsfrihet (Passaufördraget). Schmalkaldiska kriget, se föregående. Schmidt. — 1. Otto Ernst S., 1862—1926, tysk författare, som utgav skådespel och romaner (A s-mus Sempers ungdomsland) under pseudonymen Otto Ernst. — 2. J. K. S., se Stirner. Schmidt, O., f. 1891, rysk geograf, ledare för arktiska institutet i Leningrad. S. har lett flera nordpolsexpeditioner och räknas som en av världens främsta experter på nordpolsområdet. SchmoIFer, G. von, 1838—1917, tysk nationalekonom, tillhörande den historiska skolan. S. tillhörde de starkt socialreformatoriskt intresserade katedersocialisterna. Schna'bel, Arthur, 1882—1951, tysk pianist och tonsättare, lärare vid musikhögskolan i Berlin 1925 —33, därefter verksam i England och USA. Särskilt känd som tolkare av Beethoven, Schubert och Brahms. Schnee'koppe, Riesengebirges högsta topp, 1 600 m ö.h. Schnéevoigt [sjne'fojkt], G. L., 1872—1947, finländsk violoncellist och orkesterdirigent. 1914 blev S. förste dirigent vid den nybildade stadsorkestern i Helsingfors. 1915—24 var S. förste dirigent vid konsertföreningen i Stockholm. S. var därefter dirigent i Oslo, Malmö och Helsingfors samt uppträdde som gästdirigent i Tyskland, England och Amerika. SchnelFklops, maträtt, bestående av en skiva stekt oxkött, över vilken hälls en sorts gräddsås. Schnifzeljakt, se Snitseljakt. Schnifzer, E., 1840—92, tysk-judisk Afrikafor-skare, med. dr, vanligen kallad Emin pascha. S. hade en tid anställning i Turkiet men gick 1876 i egyptisk tjänst och övertog 1878 som guvernör efter Gordon ledningen av Ekvatorialprovinsen. Genom mahdins uppror avskars varje förbindelse mellan Egypten och Europa, och S. kom i en synnerligen farlig ställning, varur han befriades genom Stanleys undsättningsexpedition 1889. Därefter gick S. i tysk tjänst och mördades av araber under en expedition i Central-Afrika. Schnifzler, A., 1862—1931, österrikisk författare. S. skrev en mängd teaterstycken, vilka med framgång uppförts (Älskog, Litteratur, Intermezzo, Det vida landet), samt ett flertal noveller och romaner (Löjtnant Gusti, Vägen ut till livet). S. skildrade framför allt livet i Wien och fick mästerligt fram dess särstäm-ning, blandningen av lättsinne och melankoli. Schnorr von Ca'ro!sfeld, J., 1794—1872, tysk må 1040 lare, framför allt känd för sin Bibel in B i 1-d e r n. Schodd'y, se Shoddy. Scholan'der. — 1. F. V. S., 1816—81, arkitekt, målare, författare, 1848 professor i byggnadskonst vid akademin. Av S:s arkitektoniska arbeten må nämnas Bernadotteska gravkoret iRid-darholmskyrkan samt östermalmskyrkans kupol. S. utförde flera serier av teckningar (F j o 1 n e rs saga) samt skrev dikter och prosaberättelser. — 2. Sven S., 1860—1936, den förres son, vissångare, särskilt populär som Bellmans-sångare. ScholaTis [sko-], lat., skolgosse. Schonberg [skå'n-], Torsten, f. 1882, konstnär. Framstående tecknare av illustrationer och bokomslag. S. har även utfört en mängd verkningsfulla reklamaffischer. Schongauer [sjå'n-], M., omkr. 1450—91, tysk konstnär, kallad Martin Schön el. Hübsch Martin. S. utförde en mängd särskilt i tekniskt avseende överlägsna kopparstick (De visa och f å v i t-ska jungfrurna, Bebådelsens ängel) och har blivit kallad kopparstickets förste mästare. Scho'penhauer, A., 1788—1860, tysk filosof. S. företrädde en pessimistiskt betonad åskådning. Viljan är det väsentliga, den för allt levande grundläggande egenskapen. Intelligensen är blott ett organ för viljan. Att vilja betyder emellertid att ständigt vara otillfredsställd. Därför är livet till sitt väsen missnöje och olycka. Idealet är livsförnekelse. S:s åskådning ansluter sig närmast till Kant men har även upptagit österländska element. Av sin samtid var S. föga uppskattad. Först mot slutet av sitt liv började han erkännas. Bland de filosofer, som tagit intryck av S., må nämnas Hartmann och Nietzsche. Schotte [skåtfe], P. A. V., 1860—1923, ämbetsman, politiker, 1908—1919 liberal ledamot av andra kammaren, 1919—21 medlem av första kammaren. S. var civilminster 1905—06, 1911—14 och 1917— 19. Från 1916 var han landshövding i Västerbottens län. Han hörde till det liberala partiets ledande personligheter. Schotfis, runddans i 2A takt med flera turer. S. påminner mest om polkan. Jfr Dans. Schotts el. chotts (s fr. plur. = ändelse), i Tunis och n. Sahara förekommande slätter med insjöar, vilka genom den kraftiga avdunstningen ofta torkar ut, varvid ett saltlager kvarlämnas. Schre'ker, Franz, 1878—1934, österrikisk kompositör, som skrev instrumentalmusik och operan Klangen i fjärran. Schröder, G., 1824—1912, sågverkstjänsteman, som skrev mycket lästa jakt- och fiskeskildringar. Schröderheim [skrö'-], E., 1747—95, svensk ämbetsman. Genom sitt kvicka och glada väsen, sina litterära intressen samt sin smidiga duglighet vann S. Gustav III:s särskilda gunst och utnämndes 1782 till statssekreterare för inrikes civilexpeditionen. S. var en tid själen i nöjeslivet vid hovet men förlorade så småningom sin popularitet, främst på grund av sina dåliga affärer. 1792—94 var han landshövding i Uppsala men måste frånträda denna tjänst, då han, ehuru icke brottslig, befanns invecklad i Arm-feltska högförräderiprocessen. Schröderstjerna [skrö'-], S., 1720—79, industrimän, bergsråd, grundade ”fristaden” Eskilstuna och var särskilt verksam inom järnhanteringen. Schrödinger, E., f. 1887, österrikisk fysiker, professor i Berlin 1927, tjänstledig från 1933 och därefter verksam bl.a. vid universitetet i Oxford, sedan 1940 professor i Dublin. S. har utfört grundläggande undersökningar inom vågmekanikens område och erhöll tillsammans med Dirac 1933 års nobelpris i fysik,