1041 Schubert [sjo'-], F. P., 1797—1828, österrikisk tonsättare. S. levde i små förhållanden. Han var en tid lärare i faderns skola och drog sig för övrigt fram på de obetydliga honorar, han erhöll för sina tonsättningar. Först efter sin död började han mera allmänt uppskattas, och han räknas numera som en av musikens främste. S. hade en säregen förmåga att finna originella och medryckande melodier. Han ansågs länge framför allt vara viskompositör. Hans mindre pianostycken spelades ofta. Sedermera har emellertid även hans större verk (symfonier, stråkkvartetter) blivit högt skattade. Hans produktion är, trots hans tidiga död, oerhört omfattande. Schuckert [sjok'-], S., 1846—95, tysk industrimän, grundare av stora företag på det elektrotek-niska området, som ingick i sammanslutningen Sie-mens-Schuckert-Werke. Schultz'berg, A. L., 1862—1945, landskapsmålare. S. valde sina motiv dels från Dalarna och Bergslagen (Valborgsmässoafton i B e r g s-lagen), dels från Frankrike, Corsica, Italien (Höstdag vid Grez, Mot kvällen). Hans tavlor är utförda i ett dekorativt stiliserat maner. Schumacher [sjo'-], Kurt, 1895—1952, tysk politiker, chef för socialdemokratiska partiet i Västtyskland från 1945. S. var 1930—33 socialdemokratisk medlem av riksdagen, men sattes i fängelse av nazisterna och frigavs först 1943. Efter fredsslutet 1945 blev han ordförande i det reorganiserade socialdemokratiska partiet i de av västmakterna besatta delarna av Tyskland och avvisade allt samarbete med kommunisterna. Schuman [sjomann'], Robert, f. 1886, fransk folkrepublikansk politiker. Under ockupationen arresterades S. av tyskarna men lyckades fly och deltog därefter i motståndsrörelsen. Juni 1946—nov. 1947 var S. finansminister, därefter konseljpresident till juli 1948. Sedermera utrikesminister i Maries regering, därefter tre dagar åter konseljpresident, varefter han blev utrikesminister först i Queuilles regering, därefter i Bidaults. S. har arbetat för bättre samförstånd mellan Frankrike och Tyskland. Jfr Schumanplanen. Schuman [sjo'mön], William, f. 1909, amerikansk tonsättare, en av de mest uppmärksammade under senare tid. Skriver med förkärlek i polyfon stil och stundom med rena jazzinslag. Schumann [sjo'-]. — 1. R. A. S., 1810—56, tysk kompositör, verksam framförallt i Leipzig och Dresden. Mot slutet av sitt liv blev han sinnessjuk. S. har skrivit talrika pianokompositioner, sånger, särskilt till text av Heine, orkesterverk m.m. Mest lyckade är hans mindre saker, vilka utmärks av melodiskönhet och stämningsrikedom. De större verken har ibland en tung och uttänjd karaktär. Vid sidan av Mendelssohn räknas S. som den tyska romantikens förnämste representant. — 2. Clara S., 1819—96, hustru till föregående, var en högt skattad pianist. Schumanplanen [sjomann'-], en av den franske utrikesministern Robert Schuman 1950 framlagd plan för samarbete mellan Västeuropas kol- och stålindustrier. På grundval av S. konstituerades 1952 Europeiska* kol- och stålunionen. Schumra (konstterm), att vid målning åstadkomma livliga eller slöjartade effekter genom en fragmentariskt täckande färgpåläggning. Schuschnigg [sjosj'nigg], Kurt E. von, f. 1897, österrikisk politiker, ursprungligen advokat, var till en början en av Seipels medarbetare i det kristligt sociala partiet. Under Dollfuss var han omväxlande justitie- och undervisningsminister och blev vid dennes död 1934 förbundskansler. Som sådan försökte han att med hjälp av Italien hävda Österrikes självständighet. 1938, när Hitler besatte Österrike, arre- Sch sterades han och satt till 1945 i koncentrationsläger. — S. är sedan 1948 professor vid S:t Louis University, USA. Schutz-Staffel, se SS. Schwab, E. V., 1882—1952, konstnär, på faderns sida av norsk börd. S. var en framstående tecknare och etsare. Schwa'ben, medeltida tyskt stamhertigdöme, beläget på ömse sidor om Rhen. År 496 blev S. skatt-skyldigt under de frankiska konungarna. 1079— 1268 var det i hohenstaufiska ättens ägo, men därefter blev de vasaller, som förut lytt under hertigen av S., erkända som omedelbara. 1331—88 var 22 schwabiska städer sammanslutna i det s.k. schwa-biska stadsförbundet. På 1400-t. förekom ständiga strider i S., men 1488 bildades det schwabiska förbundet, vilket ägde bestånd till 1534. Den s.k. schwabiska kretsen, som bildats i början av 1500-t., upplöstes i samband med Tyska rikets tillkomst 1806. Schwa'biska skaldeskolan, beteckning dels för 1200-t:s tyska minnesångare, vilka använde sig av schwabisk dialekt, dels för en grupp nyromantiker på 1800-t., bland vilka märks Uhland och Kerner. Schwartz, Marie Sofie, 1819—94, författarinna, som på sin tid var mycket populär. Bland hennes arbeten märks Positivspelarens son, Mannen av börd och kvinnan av folket m.fl. I Schwartz’ författarskap spåras påverkan från Dickens. Hon gjorde sig även till tolk för jämförelsevis frisinnade idéer. De flesta av hennes arbeten har dock föga litterärt värde. Schwarz'burg-Ru'dolstadt, förr furstendöme, ingår numera i den östtyska delstaten Thüringen. Schwarz'burg-Son'dershausen, förr furstendöme, ingår numera i den östtyska delstaten Thüringen. Schwarzwald (”svarta skogen”), bergstrakt i sv. Tyskland, på gränsen mellan Baden och Württem-berg. Högsta toppen, Feldberg, når 1 500 m ö.h. Schwedenstein [sjve'densjtajn], stenblock vid Lützen nära den plats, där Gustav II Adolf stupade. Över S. är uppfört ett järnmonument. Schweinfurtergrönt [sjvajn'fort-], se Kejsargrönt och koppar. Schweinfurth [sjvajn'fort], G. A., 1836—1925, botaniker och geograf, vilken företog flera forskningsresor i Afrika, varvid han gjorde betydelsefulla geografiska, etnologiska och botaniska rön. Schweitzer [sjvajt'ser], A., f. 1875, fransk-tysk teolog, läkare och musiker, vilken varit verksam som missionär i Franska Ekvatorialafrika och bl.a. skrivit en monografi över J. S. Bach. Erhöll 1953 Nobels fredspris för 1952. Schweiz, fr. Suisse, förbundsrepublik i Mellaneuropa, i n. gränsande till Tyskland, i ö. till Österrike, i s. till Italien, i v. till Frankrike. 41 288 km2. 4,7 milj. inv. 1950. I n. delen av S. utbreder sig en högslätt, vilken i nv. avgränsas av de mot gränsen till Frankrike löpande Jurabergen och i s. övergår i Alperna. Alperna upptar större delen av landet. Den viktigaste fjällknuten utgör S:t Gotthard. Här upprinner floderna Rhen, Ticino, Rhöne och Reuss, vilkas dalgångar delar Alperna i fem fjällgrupper. De högsta topparna är Monte Rosa, som når 4 640 m ö.h., och Matterhorn, 4 500 m ö.h., belägna i den sydligaste fjällgruppen, Wallisalperna vid gränsen till Italien, och Finsteraarhorn, 4 275 m ö.h., beläget n. därom i fjällgruppen Berneralperna. De högsta alppartierna täcks av väldiga jöklar. Snögränsen ligger omkr. 2 700 m ö.h. I övrigt (geologiska förhållanden etc.) se Alperna. I de lägre delarna och dalgångarna, som är mycket bördiga, odlas spannmål, främst vete, och potatis. Även en betydande vinodling bedrivs. Huvudnäring är emellertid boskapsskötseln, vilken lämnar ost och kondenserad mjölk till export. Industrin, till stor del