1075 höghet över S., vilket medförde stridigheter. Bland de skotska nationalhjältar, vilka anförde frihetsrörelserna på 1200-t., märks W a 11 a c e och B r u c e. Under Englands hundraårskrig med Frankrike lättade trycket. S. organiserades till ett självständigt rike under ätten S tuar t (1371—1707), som anslöt sig till Frankrike och till katolicismen. På 1500-t. vann protestantismen insteg i landet, vilket medförde brytningar mellan å ena sidan de katolska Stuartarna och deras anhängare bland adeln och å andra sidan de bredare folklagren, som i religiöst avseende leddes av K n o x. 1603 uppsteg den skotske konungen Jakob VI under namn av J a-k o b I på Englands tron, vilket förde till en union mellan England och Skottland. I de följande striderna mellan konungamakten och katolicismen å ena sidan och folkliga frihetssträvanden och protestantismen å andra sidan tog även skottarna del. Striden slutade med Stuartarnas fördrivande. De båda konungadömena S. och England förenades 1707 till konungariket Storbritannien. Om S:s följande historia se Storbritannien. Jfr även England. Skottpengar, belöning av allmänna medel för dödande av skadedjur*. Skottår, se Solår. Skovgaard [skå'ugår]. — 1. P. C. S., 1817—75. dansk målare, som särskilt tagit sina motiv från den danska bokskogen. — 2. J. S., 1856—1933, dansk målare, professor vid konstakademin i Köpenhamn 1909. S:s monumentala konst har en stark nationell och personlig prägel. Hans förnämsta arbete är den i alfresko utförda dekoreringen av Viborgs domkyrka (Liknelsen om det stora gästabudet, Getsemane, Korsfäste 1-s e n). Bland övriga betydande målningar märks Herden finner lammet. S. har även utfört porträtt och hemlivsbilder samt varit flitigt verksam på skilda områden inom konstindustrin. S. har utfört dekoreringen av absiden i Lunds domkyrka. Skrakar (Mergi'nae) hör till ordningen andfåglar. Näbbnageln är nedåtböjd och näbben är lång och trind. Hit hör skraksläktet (Mergus). Storskraken (M. merganser) finns över hela vårt land, liksom småskraken el. prackan (M. serrator). De lever huvudsakligen av fisk. Se bild sid. 423. Skralna innebär, att vinden drar sig mot fören. Skram. — 1. Peder S., omkr. 1500—81, dansk sjöhjälte. S. deltog med utmärkelse i kriget mot Sverige 1518—20 och kämpade sedan mot Kristian II, då denne sökte återta sin danska krona. Han deltog även i grevefejden. 1537 blev S. riksråd. —• 2. Bertha Amalie S., 1847—1905, norsk-dansk författarinna, f. Alver. Av S:s arbeten märks den naturalistiskt betonade romanserien Hellemyrs-f o 1 k e n e, där S. särskilt framhåller ärftlighetens betydelse, samt hennes skådespel A g n e t e. Skrattmås (Lar'us ridibun'dus) har svartbrunt huvud, gråblå översida, vit undersida samt röd näbb och röda fötter. Förekommer allmänt i s. Sverige. Se bild sid. 421. Skravelsjuka hos kreatur utmärks av dålig aptit, avmagring och nedsatt fruktsamhet. Beror troligen på bristfällig näring, framför allt frånvaro av fosfor. Skridfinnar, beteckning, som användes av forn-romerska författare och troligen avsåg lappar. Skridskoåkning. Tävlingar i S. utgörs dels av hastighets- och långdistanstävlingar, vid vilka används rörlöparskridskor, dels av konståkning, varvid används skridskor av annan modell, t.ex. Salchows. Konståkning utförs dels enligt bestämda internationella regler, s.k. skolåkning, dels fritt, varvid den individuella uppfinningsförmågan spelar in. Skriftermål, en förberedelse till nattvarden, som sedan 1916 ej är obligatorisk. Skriftgranit, en avart av granit och pegmatPt, vars Skr faltspät är gehoftiväxt av kvaftspartier, som företer en viss likhet med skrivtecken. Skriftlärda, andligt judiskt stånd, vilket utövade starkt inflytande på folket. S. var särskilt kunniga i lagfrågor och undervisade folket härom samt var medlemmar av domstolarna. I allmänhet erhöll S. ingen betalning för sin verksamhet, varför de brukade utöva ett hantverk. Skrip'tum, se Scriptum. Skrivarsjuka, ett sjukdomstillstånd, som karakteriseras av ryckiga, ofrivilliga rörelser vid skrivandet (skrivkramp). S. är en tämligen outredd sjukdom. S. uppträder särskilt hos personer i medelåldern, vilka överansträngt sig med skrivande. Skrjab'in, A. N., 1872—1915, rysk kompositör, som skrev piano- och orkestermusik. Skrode'ra, skryta, skrävla. — S k r o d ö' r, skräv-lare. Skrofler, se Tuberkulos. Skrot och korn. I guld och silvermynt är skrot totalvikten och korn vikten av den ädla metallen. Förhållandet mellan S. och K. anger halten. Skrubbskädda el. skrubba, se Pleuronectidae. Skrumplever, leverskrumpning, kan bero på kroniska förgiftningar, vanligast alkoholism och infektioner (syfilis, malaria) el. på cirkulationsrubbningar. Vid S. förstörs levercellerna, under det att den mellanliggande bindväven ökar i mängd. Den sjuke får dålig aptit, kväljningar och kräkningar, särskilt om morgnarna. Så småningom ansamlar sig vätska i buken. Patienten magrar, huden stöter i gult, krafterna minskar alltmera och sjukdomen för oftast till död. På ett tidigt stadium kan, om spritmissbruk är orsaken, ett fullständigt avstående från spritdrycker ibland häva sjukdomen. Skrumpnjure, se Njurinflammation. Skruvväxel, se Snäckväxel. Skråpuk, åkerspöke, fågelskrämma; ansiktsmask med groteskt förvridna drag. Skråsocialism, gillesocialism, en modern rörelse på det ekonomiska livets område, som framträtt särskilt i England och som karakteriseras av strävan att organisera arbetarna i skrån el. gillen med omfattande självstyrelse. Dessa uppträder som företagare. Arbetet utförs av de anslutna arbetarna. Rörelsen har icke fått någon större framgång. Skråväsen. Tidigt under medeltiden (1100-t.) uppkom i och med städernas växande utveckling frivilliga yrkessammanslutningar, skrån. Dessa yrkes-föreningar fick så småningom en rättsligt erkänd ställning. S:s blomstringsperiod inföll under 1300-och 1400-t. och de utvecklades särskilt i Tyskland och Skandinavien. Utmärkande för S. var det s.k. skråtvånget, vilket innebar, att ingen, som ej tillhörde yrkessammanslutningen, fick utöva yrket inom föreningens marknadsområde. Skråföreningarna fick även politisk och militär betydelse och var därjämte föreningar för ömsesidig hjälp åt skråbröderna. Skråets medlemmar var indelade i m ä s-t a r e, gesäller och lärlingar. Rätten att på egen hand utöva hantverket kallades mästerskap. För att erhålla detta fordrades vissa prov samt vissa såväl moraliska som tekniska förutsättningar. Skråets alla föreskrifter bildade den s.k. skrårätten, över vilken skrået självt vakade. Under sin blomstringstid var S. en på det hela taget nyttig och efter tidens förhållanden väl avpassad institution. I slutet av 1500-t. började emellertid S. förfalla. Organisationen började alltmer utnyttjas till att ge vissa familjer en halvt ärftlig, privilegierad ställning. Man började t.o.m. sälja rätten till mästerskap. I och med industrins utveckling till stordrift bröts S. sönder. Skråtvångets monopolsträvanden visade sig ogynnsamma och en utsträckt näringsfrihet infördes. I Frankrike upphävdes skråna redan