Snö Snöskor, trygor, från Dalarna. Snösko el. tryga, ett slags sko, förfärdigad av läderremmar e.d., flätade mellan böjda vidjor i syfte att åstadkomma stor bäryta. Snöskred, se Lavin. Snöskytte, en svampsjukdom, som angriper, tallplantor, speciellt sådana som under vintern varit översnöade. S. härjar särskilt i n. Sverige. Snösparv (Plectroph'enax niva'lis), fågel hörande till fältsparvar. Den är med sin vackra, vita och svarta dräkt utmärkande för polarländerna. Hos oss häckar den endast på de högsta fjällryggarna, men om hösten drar den söder ut och träffas då i våra sydliga landskap. Den är släkt med lappsparven. Soaré, aftonsamkväm, dramatisk el. musikalisk aftonunderhållning. So'bel, se Mårdsläktet. Sober, måttfull, enkel, nykter. Sobran'je, Bulgariens folkrepresentation. Sobriquet [såbrikä'], fr., öknamn, vedernamn. Sociala meddelanden, en av Socialstyrelsen utgiven tidskrift, som innehåller redogörelser för av Socialstyrelsen utförda statistiska undersökningar, för den sociala lagstiftningen och för in- och utländska undersökningar, vissa månatliga statistiska uppgifter m. m. Sociala rådet, tidigare en sakkunniginstitution, som hade till uppgift att biträda Socialstyrelsen. S. avskaffades vid Socialstyrelsens omorganisation 1937. Social-Demokraten, organ i Stockholm för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, heter sedan 1944 Morgon-Tidningen*. Socialdemokrati. Den moderna S:s främste lärofader är Karl Marx. Själva namnet S. härstammar från hans hemland Tyskland. Redan i början på 1860-t. hade där, främst under inflytande av Ferdinand Lassalles glänsande agitation, skapats ett socialistiskt färgat parti (den allmänna tyska arbetarföreningen). På grund av missnöje med dess ledning efter Lassalles död skapades emellertid andra socialistiskt färgade föreningar, som på en kongress i Eisenach 1869 organiserades till ett parti, som antog namnet ”Die sozialdemokratische Arbeiter-partei” (socialdemokratiska arbetarpartiet). Som dess ledare framträdde redan från början den Marx närstående Wilhelm Liebknecht samt August Be-bel. Den ökade anslutning, som de socialistiska idéerna vann, framkallade hos myndigheterna en växande oro och försök att med olika medel kväva de socialistiska organisationerna. Trycket ledde till de bägge socialistiska partiernas sammanslagning på en kongress i Gotha 1875, där ett program antogs, som var en kompromiss mellan Marx’ och Lassalles grundsatser. Senare hälften av 1870-t. och 1880-t. karakteriseras av Bismarcks beryktade försök att 1088 med lagstiftningens hjälp slå sönder de socialistiska organisationerna, hindra de socialistiska tidningarna att utkomma och omöjliggöra all annan socialistisk agitation i tal el. skrift. Trots allt gick dock socialdemokratin framåt och stod, då undantagslagstiftningen 1890 upphörde, starkare än någonsin tillförne. På en kongress i Erfurt 1891 antogs ett av Kautsky formulerat klart marxistiskt program, som fått betydelse långt utanför Tysklands gränser. Under 1890-t. och början av 1900-t. gjorde sig inom det tyska socialdemokratiska partiet tidvis ganska starka motsättningar gällande mellan en av Ed. Bern-stein företrädd, mot vissa delar av marxismen kritisk riktning, som brukar benämnas revisionismen, och den mera ortodoxt betonade marxismen, företrädd främst av Bebel och Kautsky och karakteriserad bl.a. av dess starka framhävande av klasskampen. Är 1912 hade partiet nått därhän, att det innehade mellan 16 och 14 av samtliga riksdags-mandat. Vid l:a världskrigets utbrott ställde sig partiet solidariskt med nationen i övrigt, men meningsskiljaktigheter bl.a. i fråga om ställningen till krigskrediterna ledde snart nog till att vissa element bröt sig ut ur partiet (de oavhängiga socialisterna) och till bildandet av ett kommunistiskt parti. Majoriteten av de oavhängiga återförenade sig senare med det gamla socialdemokratiska partiet, medan minoriteten uppgick i det kommunistiska. Efter den tyska revolutionen var en socialdemokrat (Friedrich Ebert) tysk rikspresident, varjämte socialdemokraterna vid flera tillfällen tillsammans med de borgerliga bildade regering. Under inflytande av krisen 1930 uppstod en skarp motsättning mellan socialdemokraterna och det nationalsocialistiska partiet, vilken slutade med nationalsocialismens seger och det fullständiga krossandet av den tyska socialdemokratin. Jfr Nationalsocialismen. I England, där fackföreningsrörelsen tidigare än i andra länder vunnit en betydande styrka, dröjde det ganska länge, innan socialdemokratin vann något insteg. På 1880-t. bildades dock av H. M. Hynd-man och John Burns en socialdemokratisk förening (Socialdemocratic federation). Inom Fabian* Socie-ty har på socialistisk grund verkat framstående författare, vetenskapsmän och andra (Bernard Shaw, Annie Besant, S. Webb m.fl.). Independent Labour Party, vars ledande man från begynnelsen var Keir Hardie, har också verkat på socialistisk grund, men har numera upphört som parti och verkar endast som en förening för spridande av socialismens idéer. Även i de engelska fackföreningarna har socialismen vunnit ett allt starkare insteg. Labour Party är en sammanslutning av vissa av dessa organisationer samt av många fackföreningar. Efter l:a världskriget vann arbetarpartiet en sådan anslutning, att det vid valen 1923 blev underhusets största. I början av 1924 bildades också med Ramsay Mac-Donald som premiärminister den första socialistiska engelska ministären, som dock snart avgick. Mac-Donald bildade på nytt regering 1929. Under trycket av de ekonomiska svårigheterna och för att undvika en statsbankrutt, som befarades inträffa, om England lämnade guldmyntfoten, bildade MacDo-nald tillsammans med några ledande socialdemokrater (Snowden, Thomas) 1931 en koalitionsregering med de borgerliga. England lämnade strax därefter guldmyntfoten men statsbankrutten uteblev. Denna övergång av partiets ledande män blev ett hårt slag för arbetarrörelsen. Socialdemokraternas ledare blev Attlee och partiet befann sig sedan till 1945 i minoritet. I Frankrike låg arbetarrörelsen praktiskt taget helt nere efter Pariskommunens blodiga krossande 1871. Redan på en kongress i Marseille 1879 konstituerades dock ett socialdemokratiskt parti under ledning bl.a. avJules Guesde och Paul Lafargue. Myc