1089 ket snart kom det emellertid till schismer inom partiet, som ledde till en hel serie av utbrytningar, bland vilka den mest betydande torde vara den, som leddes av läkaren Paul Brousse. Denna riktning brukar på grund av den mera moderata taktik, den förordade, benämnas den possibilistiska. På 1890-t. gjorde sig nya män, bland dem Alexandre Mille-rand och Jean Jaurès, gällande jämsides med de gamla. Särskilt Jaurès hävdade med skärpa nödvändigheten av ett enande av de skilda riktningarna. Sedan Millerand 1899 inträtt i en borgerlig ministär, blossade striden upp kring frågan, huruvida ett sådant handlingssätt kunde vara tillåtet för en socialdemokrat. Guesde och andra ställde sig helt avvisande, medan Jaurès hävdade, att en dylik åtgärd kunde vara betingad av ett exceptionellt läge. Stridigheterna ledde till riksdagsfraktionens sprängning, och ett försök att på partikongresser finna en enande formel misslyckades. Sedan Millerand 1904 uteslutits ur partiet, lyckades man dock 1905 åstadkomma en sammanslagning av de stridande grupperna. Därefter och under tiden fram till l:a världskrigets utbrott, då han mördades, intog Jaurès en alltmer ledande ställning. Vid l:a världskrigets utbrott inträdde flera socialdemokrater, bland dem Jules Guesde och Albert Thomas, i den franska regeringen. År 1920 bröt sig de kommunistiska elementen ur partiet. Partiet gick sedermera framåt och bildade tillsammans med kommunister och liberala på 1930-t. den s.k. folkfronten, vilken vid valen 1936 vann en överväldigande majoritet. Partiets ledare, Léon Blum, bildade regering och därefter samarbetade socialdemokraterna i olika former med den borgerliga vänstern och i viss mån även med kommunisterna. Deras verksamhet stötte emellertid på ett starkt motstånd från de konservativa, som hade majoritet i senaten och vilka genom sitt inflytande i Banque de France hade möjlighet att bereda partiet stora svårigheter. I Danmark började agitationen för de socialistiska idéerna i början på 1870-t. Bland föregångsmännen må nämnas löjtnant L. Pio och skolläraren Geleff. Först på 1880-t. bröt dock rörelsen, vars utveckling liksom i de övriga skandinaviska länderna varit intimt förbunden med fackföreningsrörelsen, igenom. Framgången har därefter varit så betydande, att 1924 den första socialdemokratiska ministären i Danmark kunde bildas. Statsminister blev Th. Stauning. Bland övriga ledande må nämnas Fr. Borgbjerg. Stauning avgick 1926 men bildade på nytt regering 1929 och kvarstod sedan till sin död 1942 som chef för regeringen. Den förste socialdemokratiske agitatorn i Sverige var August Palm, som höll sitt första agitations-föredrag i Malmö den 6 nov. 1881. De mest framträdande bland dem, som under de första åren anslöt sig till rörelsen, var Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Tidningen Social-Demokraten grundades 1885. Sveriges socialdemokratiska arbetarparti konstituerades i april 1889. Den förste representanten för socialdemokratin i den svenska riksdagen blev Hjalmar Branting, som invaldes 1896. Först vid valen 1902 ökades antalet socialdemokratiska riksdagsmän, då förutom Branting invaldes Nils Persson, F. V. Thorsson och Victor Larsson. Sitt avståndstagande från alla våldshandlingar dokumenterade partiet bl.a. genom uteslutning av Hinke Bergegren och Schröder, som förfäktade revolutionära, anarkosocialistiska idéer och predikade den s.k. ”handlingens propaganda”. År 1917 bröt sig en del vänsterelement ut ur partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Inom detta fick de kommunistiska elementen så småningom överhanden, vilket ledde till de socialdemokratiska medlemmarnas utträde ur partiet, som därefter antog namnet Sveriges kommunistiska Soc parti. De vänstersocialistiska elementen fortsatte som självständigt parti, till dess de 1923 återförenades med det gamla socialdemokratiska partiet. Efter en schism inom det kommunistiska partiet återinträdde även vissa av dess medlemmar i det socialdemokratiska partiet. År 1917 bildades en liberalsocialistisk koalitionsministär. Efter dess avgång i mars 1920 bildade Hjalmar Branting som statsminister den första rent socialdemokratiska ministären, som avgick hösten 1920. Hösten 1921 bildades likaledes med Branting som statsminister den andra rent socialdemokratiska ministären, som fungerade till april 1923. Den tredje rent socialdemokratiska ministären, i vilken Branting till en början var statsminister och efter dennes död Sandler, bildades i okt. 1924 och avgick våren 1926. Partiet bildade på nytt regering 1932—juni 1936. Efter framgångarna vid valen detta år bildade socialdemokraterna i förening med bondeförbundet regering i sept. 1936. Denna utvidgades till att omfatta även övriga partier vid 2:a världskrigets utbrott hösten 1939. Efter krigets slut bildade socialdemokraterna på nytt regering 1945. I denna efterträdde Tage Erlander Per Albin Hansson 1946. — Anslutning till det socialdemokratiska partiet sker genom lokala organisationer, de s.k. arbetarkommunerna, till vilka såväl enskilda medlemmar som fackföreningar kan ansluta sig. Fackföreningsmedlemmar, som icke önskar medlemskap i det socialdemokratiska partiet, kan genom särskild reservation befria sig från delaktighet i den kollektiva anslutningen. 1955 fanns 2 783 arbetarkommuner med omkr. 770 140 medlemmar. Socialdemokraterna erhöll vid 1952 års val 1 742 284 röster och 110 mandat i andra kammaren. Vid 1956 års andrakammarval erhöll socialdemokraterna 1 729 501 röster och 106 mandat i andra kammaren. I Norge konstituerades ”Det norske Arbejder-parti” 1887. Dess hållning har tidigare i många avseenden varit radikalare än de socialistiska partiernas i övriga skandinaviska länder. Partiet har ej heller kunnat bevara sin enighet. Sedan de kommunistiska elementen vunnit överhand, anslöt sig partiet 1917 till kommunistiska internationalen. De socialdemokratiska elementen bildade därvid efter utbrytning ur partiet Norges socialdemokratiska arbetarparti. År 1924 bröt det norska arbetarpartiet med den kommunistiska internationalen, vilket ledde till bildandet av ett nytt kommunistiskt parti. Norges socialdemokratiska arbetarparti och Norska arbetarpartiet återförenades 1927. S.å. bildade socialdemokraterna en kort tid regering. Partiet har sedermera gått framåt och bildade 1935 regering under Nygaardsvold. Efter landets befrielse vid 2:a världskrigets slut 1945 erövrade partiet en så stark ställning att det ensamt bildade regering. Efter 2:a världskriget återupprättades de socialdemokratiska partierna i Tyskland, Österrike och Italien och i övriga länder som stått under fascismens och nazismens tryck. Se resp, länder. I många utomeuropeiska länder finns numera socialdemokratiska partibildningar av olika styrka. Se vidare Kommunism och Socialism samt i fråga om det internationella samarbetet Internationalerna. Socialdemokratiska riksdagsgruppen, riksdagsgrupp bestående av de socialdemokratiska ledamöterna inom riksdagens bägge kamrar. Socialdepartementet, den del av kungl. maj:ts kansli som handlägger ärenden rörande arbetsmarknaden, socialförsäkring, barnavård och övriga former av familjevård, bostadspolitiken m.m. Chef för S. är socialministern (1932—51 nästan oavbrutet Gustav Möller, därefter G. Sträng och sedan 1955 J. Ericsson). S. uppstod 1920 vid civildepartementets uppdelning och delades sedan 1947, då Inrikesdepartementet tillkom. — Under S. lyder bl.a. 35