Soc Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsdomstolen, Riksförsäk-ringsanstalten, Pensionsstyrelsen, Bostadsstyrelsen och Statens hyresråd. Socialförsäkring, internationellt använd beteckning för de sociala hjälpåtgärder som staterna vidtagit för att mildra de ekonomiska vådorna för den enskilde av vissa händelser, som med större el. mindre säkerhet drabbar ett stort antal människor. Till S. räknas i vårt land folkpensioneringen, dvs ålders-, invalid- och familjepensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen (se dessa ord). I vissa länder räknas även barnbidrag* av skilda slag till S. Barnbidragen har i vårt land inte byggts upp enligt reglerna för en försäkring, och folkpensioneringen har praktiskt taget helt förlorat sin karaktär av försäkring. I och med att flera former av S. blir obligatoriska, omfattar hela folket, administreras av statliga organ och bekostats helt el. till större delen med skattemedel över statsbudgeten, övergår de från försäkringsformer till beståndsdelar i ett allmänt samhälleligt trygghetssystem, även om de behåller beteckningen S. Social hemhjälp bedrivs i ständigt vidgad utsträckning av hemvårdarinnor (hemsystrar), som framför allt besöker hem där husmodern på grund av sjukdom, barnsbörd e.d. tillfälligt ej kan sköta hemmet. S. åtnjuter stöd av samhället och kan därför göras billig el. helt kostnadsfri för mindre bemedlade; personer med god ekonomi får betala ersättning motsvarande kostnaden för tillfällig hemhjälp i öppna marknaden. Verksamheten leds av kommunala hemhjälpsnämnder under uppsikt av hem-hjälpsstyrelser i landstingsområdena. Utbildnings-kurser för hemvårdarinnor anordnas av Socialstyrelsen, som även ställer stipendier till förfogande för eleverna. Socialhjälp. Fr.o.m. 1957 utgår S. i stället för tidigare fattigvård*. S. är en generell och behovsprövad hjälpform, som administreras av den kommunala socialnämnden och bekostas av kommunala medel. Man skiljer mellan obligatorisk S. som kommunen är skyldig att lämna och frivillig S. som det står kommunen fritt att bevilja. För obligatorisk S. fordras enligt 1955 års lag om S. antingen a) att den hjälpbehövande är minderårig eller b) att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller c) att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Vidare krävs att den hjälpbehövande själv saknar medel för att tillgodose hjälpbehovet och att detta inte tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom socialförsäkring eller bidrag från anhöriga. Om frivillig S. bestämmer kommunerna själva. S. utgår i regel kontant, någon gång i form av borgen för lån. Föreligger behov av vård, skall socialnämnden dra försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. S. lämnas av den kommun i vilken den hjälpbehövande vistas. Frivillig S. bekostas alltid av den kommun som lämnar hjälpen. För obligatorisk hjälp svarar i sista hand den kommun där hjälp-tagaren är mantalsskriven (vissa undantag gäller dock). Till skillnad från vad som gällde betr, fattigvård är den som mottagit obligatorisk hjälp i regel inte återbetalningsskyldig för denna. Även den äldre återkravsrätten mot anhöriga har starkt begränsats. Dylik rätt har kommunen endast mot endera maken för S. som utgått till andra maken och mot föräldrar för S. som lämnats åt barn under 16 år. Tillsynen över socialhjälpsverksamhetèn utövas av länsstyrelsen med biträde av socialvårdskonsu-lenten. Länsstyrelsen avgör vidare besvär över beslut av socialnämnderna och dömer i mål om er 1090 sättningsskyldighet mellan kommuner och för enskilda. Länsstyrelsens beslut överklagas i kammarrätten, undantagsvis hos vederbörande hovrätt eller regeringsrätten. — Genom råd och upplysningar verkar socialstyrelsen för att socialhjälpsverksam-heten ordnas ändamålsenligt. Socialinstitut. Socialinstitutet i Stockholm, el. Socialpolitiska institutet, officiellt benämnt Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm, grundades 1920 på initiativ av Centralförbundet för socialt arbete. S. finns även i Göteborg och i Lund (Sydsvenska socialinstitutet), upprättade 1944 resp. 1947. Vid S. utbildas tjänstemän för befattningar dels inom socialvården (sociala linjen), dels i landskommuner och mindre städer och inom sjukhusförvaltningen (so-cial-kommunala linjen) och dels i administrationen inom städer och landsting (kamerala linjen, vilken endast finns i Stockholm). Kurstiden på dessa linjer är ca 2Vi läsår. För inträde fordras praktik men inte någon viss examen e.d.; flertalet sökande undergår inträdesprov. Vidare finns en teoretisk linje omfattande ca 2 år och avsedd som komplement till tidigare fackutbildning, varjämte möjlighet till partiell utbildning erbjuds. Den som diplomeras från S. erhåller sedan 1952 titeln socionom. Socialism, sammanfattande beteckning för sam-hällsåskådningar, vilkas mest framträdande drag är tanken att produktionsmedlen bör övertas av samhället och ej tillhöra enskilda personer. Ur samhällets synpunkt är det önskvärt att produktionen är så stor som möjligt och att varorna är så billiga som möjligt. För den enskilde framstår som ur ekonomisk synpunkt önskvärt att producera så litet som möjligt till så högt pris som möjligt. På grund av den fria konkurrensen pressas dock de enskilda att söka producera större mängd för billigt pris. De enskildas intressen går emellertid inte parallellt med samhällets. Konkurrensen begränsas därför genom karteller, prisöverenskommelser, strejker, lockout etc. Den kapitalistiska samhällsordningen innebär vidare risker för elakartade kriser, arbetslöshet m.m. Under en kris finns råvaror, fabriker, som kan utnyttjas för produktion, arbetare, som önskar arbete, och konsumenter, som behöver varorna. Det oaktat kan varorna ej säljas och produktionen inskränks vilket medför arbetslöshet och ytterligare begränsar köpkraften hos konsumenterna. En kris innebär i själva verket att det kapitalistiska samhället ej löst de organisatoriska problem, som industrialiseringen medfört. Liksom feodalväsendet på sin tid motsvarade den ekonomiska situationen och fyllde sin uppgift men efter genomförandet av penninghushållningen inte längre fungerade tillfredsställande utan måste lämna plats för den organisation, vi nu har, så har industrialiseringen medfört nya problem, vilka tvingar till organisatoriska reformer. Svårigheterna i en kris sammanhänger med att det inte finns tillräcklig köpkraft hos konsumenterna och bland dessa spelar de breda lagren en avgörande roll. Först när krisen frampressat en prissänkning kommer produktionen i gång. En socialistisk samhällsordning väntas innebära ett försvinnande av ekonomiska kriser och arbetslöshet och ett bättre utnyttjande av produktionsmedlen. I den socialistiska samhällssynen ingår krav på ett utjämnande av de bestående olikheterna i fråga om fördelningen av inkomst och förmögenhet, samt vidare krav på att alla skall få något så när lika möjligheter att utbilda sig och nå fram till mer el. mindre ansvarsfyllda poster i samhället. Inom S. kan man emellertid särskilja olika riktningar. Man talar om statssocialism, då man tänker sig att staten skall överta produktionsmedlen. Man har också diskuterat möjligheten av gillessocialism, då koo-