Spa tionära sidan och en väpnad kupp förbereddes våren 1936. Den 16 juli utbröt uppror i Marocko, som snabbt spred sig till Spanien. Guvernören över Kanarieöarna, general Franco, blev upprorsparti-ets ledare. Rebellerna hade främst anhängare bland militären, de konservativa och de fascistiska ”fa-langisterna”. De kallade sig ”nationalister” och bildade en regering i Burgos, som sedermera förlädes till Salamanca. Denna regering erkändes omedelbart av Italien, Tyskland och Portugal. Regerings-sidan hade sitt centrum i Madrid, men flyttade nov. 1936 till Valencia. Regeringen stöddes av de liberala och av socialister och anarko-syndikalister samt kommunister. På båda sidor förekom till en början slitningar mellan de olika grupperna inom partierna, men under stridens tryck svetsades partierna samman. Regeringssidan fick en mera radikal prägel. Till en början var Caballero regeringschef och sedermera Negrin. Francosidan orienterade sig alltmera åt fascistiskt håll. Delvis sammanhängde denna utveckling med att partierna fick hjälp av främmande makter. Rebellerna erhöll flygplan etc. framför allt från Tyskland (kondorlegionen*) men även från Italien, vilket senare land översände flera divisioner till S. Regeringssidan erhöll i begränsad omfattning vapen från Ryssland och i mindre utsträckning från Frankrike samt erhöll också hjälp av ett måttligt antal fri-vjlliga från olika länder, främst från Frankrike. Då situationen började urarta till ett krig på spansk botten mellan dessa olika länder, genomfördes på franskt initiativ en överenskommelse om nonintervention med ett noninterventionsutskott i London. Emellertid visade det sig hela tiden svårt att uppnå enighet. Bägge partierna misstrodde varandra och beskyllde varandra för brott mot slutna överenskommelser. I viss utsträckning begränsades dock hjälpverksamheten utifrån genom noninter-ventionsöverenskommelsen. Att de demokratiska länderna ej i större utsträckning bröt mot överenskommelsen torde kunna anses säkert. Att däremot diktaturstaterna i stor utsträckning överträdde alla överenskommelser är lika säkert. Trots att folkets övervägande majoritet följde regeringen och trots att regeringstrupperna utvecklade stor tapperhet, blev de dock så småningom avgjort underlägsna, da motsidan erhöll mycket kraftig hjälp i form av såväl trupper som vapen. De borgerliga partierna i England och Frankrike fruktade en seger för folkfronten och förhindrade effektiv hjälp. Endast Ryssland (och tidvis i liten utsträckning Frankrike) hjälpte den lagliga regeringen under krigets senare skede men på grund av det långa avståndet blev hjälpen ej så effektiv. Då kriget hade karaktären av ett uppror mot en på laglig väg tillkommen regering, var de åtgärder, som vidtogs av de demokratiska staterna för att hindra regeringens inköp av vapen, stridande mot erkända internationella rättsregler. Efter ett hjältemodigt försvar måste regeringssidan slutligen kapitulera 28 mars 1939. Kriget beräknades ha kostat 1,2 milj, människoliv. Efter segern hölls en blodig räfst och ett stort antal människor arkebuserades. Inom det segrande partiet uppstod slitningar mellan falangister och monarkister. Franco, som genomförde diktatur, anslöt sig i huvudsak till falang-isterna och utnämnde den axelvänlige Serrano Suner till inrikesminister och sedermera till utrikesminister. Vid 2:a världskrigets utbrott förklarade sig dock S. för icke krigförande. Trots tydliga sympatier för axelmakterna avstod sedan S. från att öppet ingripa i kriget, vilket delvis torde ha sammanhängt med att import av livsmedel var nödvändig om hungersnöd skulle kunna undvikas och att de allierade kunde reglera importen till S. Efter krigets IIOO slut har Franco kunnat fortsätta sin diktatur trots att en stor del av folket ogillat regimen. 1945 bildades i Mexiko en republikansk spansk exilregering, som senare flyttade till Paris. Den har emellertid ej varit i stånd att påverka de politiska förhållandena i S. De monarkistiska grupperna i S. önskar återinföra kungadömet. Nuvarande tronpretendenten Don Juan har emellertid vägrat återvända till S. på de villkor Franco uppställt. 1954 överenskoms emellertid mellan general Franco och Juan att dennes äldste son, Juan Carlos, skall få sin utbildning i S., varav man möjligen kan dra slutsatsen att general Franco vid lämplig tidpunkt ämnar återinföra monarkin i S. Detta torde emellertid möta opposition hos de mera extrema falangistgrup-perna. En viss motsättning har f.ö. redan tidigare gjort sig gällande mellan dessa och regerings anhängarna. Även på universitetshåll har opposition framträtt mot Francos regim. Så förekom t.ex. under 1956 stora studentdemonstrationer mot Franco. Även ett stort antal strejker ägde rum detta år. — Utrikespolitiskt har den internationella motsättning som efter 2:a världskrigets slut utvecklat sig mellan kommunisterna i Ryssland och de demokratiska länderna, speciellt USA, förhindrat att man ingripit mot Franco. Under flera år stod dock S. politiskt isolerat. Efter mer än ett års förhandlingar slöts emellerid sept. 1953 ett avtal mellan S. och USA. Enligt detta skall USA under 10 år få disponera flott- och flygbaser i S. I gengäld skall USA bidra till modernisering av S:s stridskrafter, flottan inbegripen, radarnät skall upprättas etc. — S. blev medlem av FN 1955. Spanioler benämning på de judar, vilka 1492 ut-drevs från Spanien och slog sig ned i Turkiet. Spann. — 1. Flera hästar spända efter varandra. — 2. Spännvidd*. — 3. Äldre rymdmått för spannmål = 16 tunna = 28 kannor — 73,5 1. Spannland, gammalt åkermått, särskilt i Dalarna, ung. 16 tunnland = 20 snesland = 25,39 ar. Spannmålstullar, se Tullfrågan. Spanska fiolen var ett träblock i form av en stor fiol med hål för hals och händer, som fordom användes som straffredskap. Spanska Guine'a, Rio Muni, spansk besittning vid Nedre Guinea-kusten, Västafrika, omfattande ett område, beläget mitt emot ön Principe. 28 051 km2. 198 663 inv. 1950, varav 4 436 vita. Största stad Bata, belägen vid kusten. Huvudstad är Santa Isabel på huvudön Fernando Poo. Spanska halvön, se Pyreneiska halvön. Spanska inbördeskriget, se Spanien, Historia. Spanska Marocko, se Marocko. Spansk-amerikanska kriget kallas vanligen den strid, som 1898 utkämpades mellan USA och Spanien om väldet över Cuba, spanska Antillerna och Filippinerna. 15 febr. 1898 exploderade det amerikanska pansarskeppet ”Maine” i Havannas hamn, enligt amerikansk förmodan till följd av en spansk mina. Denna händelse gav signalen till kriget. Spanjorerna besegrades både till lands och sjöss av amerikanerna. I freden i Paris i dec. 1898 förklarades Cuba* fritt, och Spanien måste avträda de spanska Antillerna, Guam och Filippinerna till USA. Spanska Nederländerna, se Nederländerna, Historia. Spanska sjukan, se Influensa. Spanska stöveln el. ”benskruven”, tortyrinstrument, bestående av två halvcylindriska plattor, på insidan ofta försedda med trubbiga taggar. Dessa lades kring offrets ben och pressades medelst en skruvanordning intill varandra. Spanska trappan, en berömd trappanläggning i Rom från 1700-t. vid Piazza di Spagna. Spanska tronföljdskriget kallas det krig, som