nos Spermatozoer av får. Skala 700: 1. mycket seglivade och kan bibehålla rörelseförmågan flera dagar. Spetsar tillverkades tidigast i Italien under renässansen (slutet av 1400-t.). Renässansspetsen utmärks i allmänhet av geometriskt mönster. I Flandern utvecklades sedermera knypplingskonsten. Man började använda växtmotiv o.d., vilka framför allt utmärker barocktidens S. Särskilt i Venedig tillverkades sådana S. Rokokotidens S. ansluter sig till barocktidens men har i allmänhet lättare och graciösare mönster. På 1700-t. började konsten att tillverka S. att gå tillbaka, och under 1800-t. började de maskinmässigt framställda S. att uttränga de knypplade. I vårt land är speciellt Vadsten a-spetsarna berömda. Spetsbergen, norsk ögrupp i Norra Ishavet (565 km2), n. om Skandinaviska halvön, numera officiellt benämnd Svalbard. Till S. räknas utom det egentliga S. även öarna Kung Karls land, Björnön (178 km2), Hopen och Vitön. Egentliga S. består av fem huvuddelar: Västspetsbergen, Prins Charles’ foreland, Nordöstlandet, Barents’ land och Edges land, tillsammans omkr. 62 050 km2, ögruppen företer en rik provkarta på geologiska formationer (silur, perm, jura, tertiär) och kan räknas som ett av jordens i geologiskt hänseende märkligaste områden. Nordostlandet täcks till det mesta av inlandsis och i övrigt fylls de stora dalgångarna av väldiga, ända ut i havet nående glaciärer. De stora stenkols-fyndigheterna på S. började exploateras 1905. Fram till 2:a världskriget bedrev norska och ryska (tidigare även svenska och holländska) bolag stenkolsbrytning. 1937 var kolexporten från S. 614 257 ton, 1951 var den 719 237 ton. Den svenska brytningen (Sveagruvan) började år 1917 men nedlades tillsvidare från 1925. Sveagruvan såldes 1934 till Store norske Spitsbergen kulkompani. Svårigheterna vid kolbrytningen på S. är framför allt, att utskeppning endast kan försiggå under en kort tid på sommaren och att arbetskraften måste betalas synnerligen högt. Före l:a världskriget var suveräniteten över ögruppen omtvistad och utgjorde föremål för upprepade underhandlingar mellan för S. intresserade makter. Frågan löstes emellertid genom en traktat i Paris 1920, varigenom Norge erhöll suveräniteten över området. Dock skulle rätten att bedriva kolbrytning vara fri för alla länder. — S. upptäcktes 1596 av holländaren Barents. Sedan dess har de omgivande haven varit föremål för rikt givande jakt (val, valross, säl, isbjörn), på senare tid företrädesvis bedriven av norrmän. S:s naturförhållanden har i främsta rummet blivit kända genom svenska vetenskapliga expeditioner, på senare tid även genom norska expeditioner. Vid den tyska ockupationen av Norge under 2:a världskriget besattes S. av brittiska och norska trupper. Kolgruvorna förstördes och befolkningen evakuerades till England. — Under och efter kriget har ryssarna begärt revision av 1920 års traktat. 1947 upprepade norska stortinget att man var villig diskutera denna fråga efter de andra signatärmakternas hörande. Spetsborgare, ursprungligen beteckning för bor- Spi gare som gjorde krigstjänst till fots och med spjut; nu detsamma som Kälkborgare*. Spetsbågsstil, se Gotik. Spetsglans (Sb2S3), blygrått, stråligt, antimonmi-neral; bildar den viktigaste antimonmalmen. Spetshundar, se Hundraser. Spettkaka, ett slags skånsk kaka, bakad av ägg och socker i form av en pyramid. S. bakas kring ett kägelformigt, vridbart spett och torkas framför öppen eld. Spetälska, lepra, en sjukdom, som orsakas av bakterier, vilka är förvillande lika tuberkelbakte-rier. Vid S. bildas sönderfallande knölar i hud, slemhinnor och inre organ. I en del fall angrips speciellt nerverna, vilket medför förlamningar av känsel och muskler. Något säkert verkande medel mot S. finns ej. Sjukdomen är emellertid föga smitto-sam. Den förekommer överallt på jorden sedan urminnes tider. Antalet S. i världen anslås till närmare 4 milj. I civiliserade länder har man genom isolerande åtgärder kunnat i det närmaste utrota sjukdomen. Antalet kända fall i Sverige är (1957) fyra. Spex, farsartad, tragi-komisk parodi, uppförd av amatörskådespelare. Ordet anses uppkommet ur studentspråket. Speyer, se Speier. Spe'zia, befäst stad i n. Italien, vid Genuabuk-ten. Italiens förnämsta örlogshamn. 111 917 inv. 1951. Skeppsbyggeri. Sphag'num, se Vitmossa. Sphinx, se Sfinx. Spiccato [spika'-], it., mus., stackato för stråkinstrument med hoppande stråke. Spiggsläktet (Gasteros'teus) hör till taggfeniga fiskar. Hithörande arter har framför ryggfenan fristående taggar vilka är nedfällbara. Storspiggen (G. aculeatus) har tre ryggtaggar. Längd 9— 11 cm. Den finns vid alla våra kuster och även i våra sjöar. Småspiggen (G. pungitius) har 7— 11 ryggtaggar. Den förekommer ävenledes både i sött och salt vatten. Tångspiggen (G. spina-chia) lever blott i saltvatten. Den har 14 el. flera ryggtaggar. Alla arterna lever av fiskrom och fisk-yngel, och de är därför mycket skadliga för fisket; jfr bild sid. 367. SpFkklubba (Datu'ra stramo'nium), ört, hörande till potatisväxternas familj. Den är giftig och används i medicinen. Bladen innehåller atropin och hyoscyamin. Kronan är trattlik. Frukten är grov-taggig. Den förekommer sällsynt på odlade ställen och vid stränder från Skåne till Norrland. SpilKkråka, se Svartspettsläktet. Spillånga, se Långesläktet. Spin, se Konstflygning. Spindel. — 1. Spindeldjur*. — 2. Se Spinning. Spindeldjur el. spindlar (Arachnoi'dea) hör till leddjur. Huvud och bröst är sammanvuxna till ett stycke, på vilket sitter fyra benpar. Antenner saknas. Andningen sker med hjälp av luftrör, trakéer. Till S. hör kvalster, ledspindlar och egentliga spindlar (Ara'neae). På bakkroppen har dessa fyra el. sex spinnvårtor, från vilka avsöndras ett klibbigt ämne, som stelnar i luften. Av detta ämne uppbyggs spindelnät. Vid munnen finns en giftkörtel, från vilken gift insprutas, då djuret bitit sig fast vid sitt byte. Till S. hör många arter, bland vilka må nämnas k o r s s p i n d e 1 n*, som väver ett hjulformigt nät, husspindel n*, 1 ö p s p i n d-1 a r, som förföljer sitt byte springande, taran-t e 1 n* m.fl. Spinell', ett mineral, bestående av magnesiumalu-minat Mg(AlO2)2. Genomskinliga, blå, röda och gröna varieteter, ädelspinell, används som ädelstenar under olika benämningar. Spinetf, ett slags taffelformig klavecin, en föregångare till pianot.