1147 Svarande, jfr Part. Svarta döden, se Digerdöden. Svarta havet, inhav mellan Sydryssland och Mindre Asien, förbundet med Medelhavet genom Bo-sporen-Marmarasjön och Dardanellsundet. I n. intränger från S. viken Asovska sjön innanför halvön Krim. Areal (med Asovska sjön) omkr. 450 000 km2. Salthalten är på grund av de många tillflödena tämligen låg. Största uppmätta djupet uppgår till 2 618 m, medeldjupet till 1 200 m. Svarta jorden, en inom det sydryska stäppområdet vitt utbredd, av organiska ämnen svartfärgad, stoftfin sand el. lössjord. S. har mycket stor bördighet. Svarta råttan, se Råttsläktet. Svarta stenen, se Kaba. Svartbröder, se Dominikanorden. Svarte prinsen, se Edvard, engelska prinsar. Svartfot, benämning på strejkbrytare. Svart granit, inom stenindustrin bruklig benämning på vissa bergarter t.ex. diabas och diorit, vilka ej är graniter. Svartisen, stor jökel vid polcirkeln, Nordlands fylke, Norge. 733 km2. Ca 1 600 m ö.h. Svartkonst, se Magi. Svartkrut, se Krut. Svartkråka (Cor'vus coro'ne) är helsvart med blåaktig metallglans. Förekommer i mell. och v. Europa. Svartlera, en i sanka trakter ibland förekommande svart och svartflammig lera, som är rik på organiska lämningar och svavelföreningar. S. utvecklar en obehaglig lukt (svavelväte) och ljusnar i luften. Svart lista, förteckning över personer, vilka av någon anledning är misshagliga el. misstänkta och för vilka andra personer varnas. Svartmalm, liktydigt med magnetisk järnmalm. Huvudmalm vid de stora järnmalmsfälten i n. Sverige och Bergslagen. Jfr Magnetit och Järnmalmer. Svartmes, se Mesarna. Svartpeppar, se Peppar. Svartrost, se Rost. Svartsenap (Sina'pis nigra), se Senap. Svartsjö, kungsgård med slott på Svartsjölandet i Mälaren, som numera används som tvångsarbets-anstalt för män. Där finns även en vårdanstalt för svårare alkoholmissbrukare. Svartsjölandet (förr benämnt Färingön) är en ö i ö. Mälaren, som skils från Upplands fastland genom Bro-, Näs- och Lövstafjärdarna. Svartskjortor, beteckning på de italienska fascis-terna, föranledd av deras svarta dräkt. Svartspettsläktet (Picus) hör till hackspettfåglar. I Sverige finns en art, spillkråkan (P. mar'tius), som till färgen är svart. Hannen har röd hjässa. Honan har endast nacken röd. Den förekommer tämligen allmänt i hela Sverige. Svart starr, se Starr. Svarttärna, en grå tärna med svart huvud och hals, som numera är sällsynt i vårt land. Svartvik, industrisamhälle vid Ljungans utlopp i Bottniska viken, ö. Medelpad. Trävaruindustri. Svartz, Nanna, f. 1890, professor i medicin vid Karolinska institutet 1937—57, Sveriges första kvinnliga professor i detta ämne. Svartån, namn på flera svenska vattendrag. — 1. Vattendrag i Västmanland, utfaller i Mälaren. Längd 62 km. — 2. Vattendrag i Närke, utfaller i Hjälmaren. Längd 60 km. — 3. Vattendrag i Småland och Östergötland. Upprinner nö. om Eksjö, rinner i nordlig riktning genom sjön Sömmen, utfaller i sjön Roxen. Längd 125 km. Sva Svartälven, benämning på övre loppet av Let-älven*. Svartöstaden, förr muncipalsamhälle. Sedan 1933 inkorporerat med Luleå. Utskeppning av järnmalm. Swasiland, brittiskt protektorat i Sydafrika i sö. delen av Transvaal. 17 366 km2. 210 000 inv. 1953, varav 3 200 européer. SvasTika, se Hakkors. Swatow el. Swatau, hamn- och industristad i Kwangtung, sö. Kina vid s. Formosasundet. 179 000 inv. 1946. Ockuperat av japanerna 1940—45. Svavel, ett icke metalliskt grundämne. Kem. tecken S. Atomnummer 16. Atomvikt 32,06. Atom värde 2, 4 el. 6. Specifik vikt omkr. 2. S. är ett fast, gult, sprött, lukt- och smakfritt ämne, som vid upphettning till 119° smälter till en lättflytande, gul vätska. S. igenkänns lätt på sin gula färg och på att det vid antändning förbrinner med en blå låga under utveckling av svaveldioxidens stickande lukt. Svavel används i olika kemiska industrier framför allt för framställning av svavelsyra; till Sverige importerat S. går framför allt till sulfitindustrin. — Av svavelföreningarna märks S.-väte [H2S], en färglös, giftig och illaluktande gas som på laboratorier framställs genom att lösa S.-järn i saltsyra el. S.-syra. S.-väte används i den kemiska analysen för att upptäcka och särskilja olika metaller. S.-väte uppstår i naturen vid S.-haltiga organiska ämnens (t.ex. äggvita) förruttnelse. S.-dioxid el. S.-syrlighet [SO2] framställs tekniskt genom förbränning av S. eller genom röstning av sulfidmalmer (S.-haltiga malmer); det är en färglös gas med stickande, hostretande lukt. S.-dioxid har användning som blekande och desinficerande medel. Dess vattenlösning, S.-syrlighetsvatten, har karaktären av en syra, vars salter kallas sulfit. S.-dioxiden kan genom vissa metoder ytterligare oxideras, varvid S.-trioxid [SO3] el. S.-syreanhydrid uppstår (se Svavelsyra). — S. förekommer i naturen dels i fritt tillstånd, dels i form av sulfidmalmer el. svavelmalmer, varav S.-kis är den viktigaste, och dels som sulfat, varav gips är det allmännaste. Fritt el. gediget S. förekommer dels i vulkaniska trakter, t.ex. Sicilien, och dels i vissa sedimentära (lagrade) bergarter, särskilt i Louisiana och Texas, USA, i samband med salt-och petroleumförekomster. De sistnämnda spelar nu den största ekonomiska rollen, sedan man uppfunnit en sinnrik metod att smälta och i flytande form pumpa upp S. genom borrhålsrör från de stora djup under lösa avlagringar, varest det förekommer. Världsproduktionen av S. uppgick före 2:a världskriget till omkr. 2 000 000 ton. 1953 var produktionen 5 820 000 ton. Den största mängden kom från USA (5 238 000 ton). I den kemiska industrin används i stor utsträckning S.-kis för samma ändamål som S. Se vidare S.-kis och S.-syra. Svavelbaser, kemiska föreningar med basisk karaktär, innehållande radikalen SH. Svavelblomma erhålls som ett fint, gult pulver vid sublimering av svavelångor. Svavelbly, se Blyglans. Svavelfärgämnen är organiska färgämnen, som i allmänhet är mycket ljus- och tvättäkta. Viktigast är hydronblått, vidalsvart och primulingult. Svavelkis (pyri't), ett mineral, som består av järn och svavel [FeS2], och som kristalliserar i reguljära systemet. S. är till färgen mässinggul, starkt metall-glänsande. Den repas ej med knivspets (kännetecken gentemot kopparkis). S. förekommer ofta i stora samlade lagerformade massor och även blandad med kopparkis (ex. Falu-, Röros-, Sulitelma-gruvorna, Skellefteåfältet). Den bryts då som kopparmalm. S. används bl.a. för framställning av svavel, svavelsyra, järnvitriol och rödfärg. Världspro-