1163 Synte's, sammansättning av kemiska föreningar ur deras beståndsdelar. Motsatsen kallas analys. S. är också en inom filosofin och psykologin använd term och betecknar då sammanfattning av olika begrepp till en enhet. Två exempel på geometrisk-optiska illusioner. Den översta bildens parallella lodräta linjer ser ut att konvergera eller divergera. På den nedre bilden verkar de vågräta linjerna olika långa; i själva verket har de samma längd. Synvillor, ett slags sinnesvillor, vilka beror på en oriktig uppskattning av avstånd och vinklar. Syra (Rumex), ett växtsläkte, hörande till familj Polygonaceae. Hit hör örter med spiralställda, hela blad och obetydliga, gröna el. bruna blommor, samlade i kransvis sittande knippen. Vanliga i Sverige är b a c k s y r a n (R. acetosella), som har spjutlika blad, och ängsyran (R. acetosa), som har pillika blad. — Jfr även Syror. Syracuse [sir'ökios], stad i staten New York, USA. 220 583 inv. 1950. Järn- och stålindustri. Syrak, Jesus, levde under 3:e årh. f.Kr. och författade en bok, som räknas till de apokryfiska skrifterna. Syrakusa [-ku'sa], Sirakusa, stad på Siciliens ö. kust. 65 000 inv. 1947. Handel med vin, olja och sydfrukter. I forntiden Siciliens förnämsta stad och en av medelpunkterna för den grekiska kulturen. Under stadens blomstringstid lär invånarantalet ha uppgått till närmare 1 milj. S. grundades av grekiska nybyggare. Staden erövrades av romarna 212 f.Kr. Syr-darja', en med Amu-darja* ungefär jämlöpande, 290 mil lång flod i Centralasien, Ryssland. S. utmynnar i nö. delen av Aralsjön och har sina källor i den centralasiatiska bergskedjan Tien-shan. Hette i forntiden Jaxartes. Syre, gasformigt grundämne. Kem. tecken O. Atomnummer 8. Atomvikt 16. Atomvärde 2. S. är en färglös, smak- och luktfri gas, som genom starkt tryck och avkylning kan förtätas till en vätska med kokpunkt vid —183°. Förutom som vanlig syrgas, vars molekyl [O2] består av två syreatomer, kan grundämnet uppträda i en annan modifikation, ozon [O3], vars molekyl är uppbyggd av tre atomer S. Ozon är en egendomligt luktande gas, som bl.a. uppkommer vid elektriska urladdningar; den karakteristiska lukten i närheten av elektricitetsmaskiner beror på ozonbildning. Syrets märkligaste egenskap är, att det kan underhålla förbränning. I själva verket menas i allmänhet med förbränning just ett ämnes förening med syre under värmeutveckling, Syr ofta också under ljusutveckling (eld). Eftersom en långsam förbränning karakteriserar allt organiskt liv, är syret i luften (och löst i vattnet) den nödvändiga betingelsen för förekomsten av allt levande på jorden. Syrets föreningar med andra ämnen kallas oxider. — Förutom i fritt tillstånd i blandning med kväve i luften, som till en femtedel utgörs av syre, förekommer det i vattnet [H2O] förenat med väte, och förenat med andra grundämnen ingår det i de flesta såväl organiska som oorganiska ämnen. I den fasta jordskorpans olika mineral beräknas syre ingå till 46 %. Grundämnet syre upptäcktes först av den svenske kemisten Scheele och något senare av den engelske kemisten Priestley. Syreanhydrfder, kemiska föreningar, som kan anses ha uppkommit ur syror genom förlust av vatten, el. som, med andra ord uttryckt, med vatten ger syror. Exempel: svaveltrioxid, kem. formel SO3, som med vatten ger svavelsyra, kem. formel H2SO4. Syren (Syrin'ga), ett busksläkte, som hör till fam. Olea'ceae. Blommorna är trattlika med fyrkluvet bräm. De är anordnade i sammansatta klasar. Mest odlad är den vanliga syrenen (S. vulga'ris), som härstammar från Medelhavsländerna. Dessutom odlas hos oss ofta en hybrid mellan föregående och persisk syren (S. per'sica). Den har ljusare, mindre blommor och mindre blad än vanlig syren och kallas oftast felaktigt persisk syren. Syresyror, syror, där den positiva vätejonen är bunden vid syre. En dylik syra är svavelsyran, vidst. formel. Syrgas, se Syre. Sy'rien. — 1. Landområde i Främre Asien, n. om Israel och Jordanien. Gränsar i v. till Medelhavet, i n. till Turkiet, i ö. till Irak och i s. till Israel och Jordanien. Landet är en av dalar sönderskuren bergplatå. Libanon och Antilibanon begränsar Jordandalen, som med sjön Genesaret bildar det nordligaste partiet av en lång gravsänka. Mot n. avskärs dalen och bergplatån av ett öst—västligt veckberg Alma-dag. I Medelhavet utskjuter berget Karmel i en udde och på dess n. sida utmynnar floden Kison. Klimatet är torrt i v., dock under vinterhalvåret med regnförande havsvindar. På Libanons v. sluttningar förekommer skogar. Inåt landet blir klimatet mera kontinentalt med stäpp och öken som rådande terrängtyp. Slätterna (t.ex. Damaskusslätten) och bäckdalarna är bördiga. Mullbärsträd, oliver, fikon, apelsiner och vin, vete, hirs, tobak, majs och bomull är föremål för odling. I ö. driver beduiner en nomadiserande boskapsskötsel. Befolkningen är en blandning av kringliggande länders (syrier, turkar, araber, araméer, judar, greker och ”franker”, dvs västeuropéer). Det stora flertalet är muhammedaner; judar och kristna kommer därnäst. Arabiska är huvudspråk. — Historia. I forntiden bodde i S. flera olika folkstammar, vilka grundade självständiga stater. Vid kusterna bodde fenicier, i n. S. hettiter, i mell. S. araméer och i s. S. kananiter och hebréer. På 1000-t. före Kristus erövrades S. av assyrierna och landet hörde sedan i tur och ordning under babyloniska, persiska och macedoniska rikena. Omkr. 300 f.Kr. bildade S. under seleuki-derna ett eget rike med Antiokia som huvudstad. Riket underkuvades 69—63 f.Kr. av romarna. Vid romerska rikets delning kom S. att höra under östromerska riket. På 600-t. erövrades landet av araberna och på 1500-t. av turkarna. Under l:a världskriget besattes landet av de allierade. Efter kriget försökte S. frigöra sig från utlänningarnas övervälde. Nationalisterna besegrades emellertid 1920 av fransmännen, som 1922 av NF erhöll uppdraget att förvalta S. som mandat. Genom freden i Lau-sanne 1923 avträdde Turkiet definitivt S. Inom det franska mandatet proklamerades s. kuststräckan,