1230 Tum Tumstock, hopfällbart längdmått, graderat i tum och fot och numera även graderat enligt metersystemet. Tumult', larm, upplopp. Tumö'r, svulst*. Tun, fornsvenska, hägnad, stängsel el. inhägnad plats. T. ingår i en del svenska namn t.ex. Eskilstuna, Sigtuna m.fl. Av T. kommer det engelska ordet town, som betyder stad. Tunberg, S., 1882—1954, historiker, professor vid Stockholms högskola 1919 och dess rektor 1927 —49. 1940—44 ordförande i Statens informations-styrelse. Tunder, till elddon använt antändningsmedel, bestående av multnat trä. Tun'dra, i n. Asien och n. Amerika förekommande, vidsträckta, skoglösa slätter, där marken ständigt är frusen och största delen av året betäckt med snö. Endast en kort tid på sommaren tinar marken upp på ytan och förvandlas då ofta till sanka moras. Växtligheten består av låga buskar (al, vide, dvärgbjörk), mossor och lavar. Djurvärlden utgörs huvudsakligen av vildrenar, polarrävar och vattenfåglar. Tunga metaller. Under denna benämning sammanfattas bl.a. de till koppar-, zink-, gallium-, tenn-, vanadin-, krom- och järngrupperna hörande metallerna samt mangan och platinametallerna, vilka samtliga har en högre specifik vikt än 5. Tungband, beteckning för ett slemhinneveck, som löper från tungans undre sida ned till munbotten. T. når hos barn normalt förhållandevis långt fram och kan i enstaka fall inskränka på tungans rörlighet. Jfr Tunghäfta. Tungbenet, ett hästskoformat ben, som känns ungefär mitt på framsidan av halsen. T. sammanhänger genom en bindvävshinna med struphuvudet. T. tjänar till fäste för muskler, vilka dels går uppåt in i tungan, dels nedåt till struphuvudet och bröstkorgen. Tung-huang el. Tun-hwang, stad i en oas i provinsen Kansu, inre Kina, nära gränsen till Sinkiang, ryktbar genom rika arkeologiska fynd, bl.a. böcker och manuskript från första århundradet av vår tideräkning. Tunghäfta, en missbildning, som beror på att tungbandet inskränker tungans rörlighet. Därigenom orsakas svårighet vid di ande och tal. T. kan avhjälpas operativt. I de flesta fall är emellertid operation onödig. T. försvinner med åren. Jfr Tungband. — I dagligt tal och överförd betydelse betecknar T. oförmåga att uttrycka sig över huvud taget. Tungomålstalande, en hysterisk form av religiositet, vid vilken i ett tillstånd av extas den religiöse uttalar meningslösa ord. T. utmärker särskilt riktningar av mera svärmisk religiositet t.ex. pingströrelsen. Tungpipor kallas sådana musikinstrument, i vilka ljudet frambringas genom anblåsning av en öppning, i vilken finns en tunga av elastiskt material, vanligen metall. Till T. hör oboe, klarinett, fagott, saxofon samt vissa orgelpipor. Andra orgelpipor och en del andra instrument har en skarp kant, mot vilken luftströmmen bryts, varigenom ljudet framkallas. Jfr Labialpipor. Tungsläktet (SoFea), ett fisksläkte, som hör till familj Pleuronectidae*. T. utmärks av att ryggfenan och analfenan är tydligt skilda från stjärtfenan. Vid våra kuster finns sjötungan (S. vulga'ris), som når en längd av 50—60 cm. Den är tecknad i grått och brunt med olivgrön anstrykning. Den räknas till de mest välsmakande flundrefiskarna. Tungspat, bariumsulfat [BaSCh], mindre vanligt mineral i vårt land, används som råmaterial för Romare i tunika och toga. framställning av bariumpreparat samt i pulvriserad form som målarfärg (permanentvitt). Tungsten, se Volfram. Tungting-hu, Kinas största sjö; s. Hupeh och nö. Hunan. Ca 6 000 km2 (Vänern är 5 546 km2). Tungt vatten, se Vatten. Tungu'ser, sammanfattande beteckning för en del nomadiserande folkstammar i nö. Sibirien. De tillhör den mongoliska rasen. En del lever av fiske, andra av boskapsskötsel, några få är åkerbrukande. Religionen är schamanistisk. Deras språk hör till den ural-altaiska språkgruppen. — I överförd bemärkelse betecknar T. ”döddansare”, ”tråkmåns”. Tungusk'a, Övre T. (Angara*), Steniga T. och Nedre T., tre bifloder från höger till Jenisej, Sibirien, Ryssland. Övre T. utgör avlopp för Bajkal-sjön. Tu'nica, tunika, under antiken ett romerskt underplagg av vanligen vitt ylle. T., som räckte till knäna, bestod av två hopsydda delar, ett bröststycke och ett ryggstycke, och saknade vanligen ärmar. Tunik', damöverklänmng. Tunis, huvudstad i Tunisien, belägen vid en vik av Medelhavet. 364 600 inv. 1946. Staden har ett ”franskt kvarter” i modern stil och ett in-födingskvarter med bejens palats och ståtliga moskéer. Muhammedanskt universitet. T. är centrum för Tunisiens importhandel. Infödingarna bedriver tillverkning av mattor, schalar, parfymer och olika slags guldsmeds- och läderarbeten m.m. I närheten av T. ligger ruiner efter den gamla staden Kartago. Tuni'sien, tidigare fransk skyddsstat i n. Afrika, begränsad i n. av Medelhavet, i ö. av Medelhavet (Lilla Syrten) och Tripolis, i s. av Sahara och i v. av Algeriet. Omkr. 125 000 km2. Av T:s ca 3,5 milj, invånare (1953) är ca 240 000 européer (italienare, fransmän, malteser m.fl.), de övriga infödingar (berber, araber, morer, judar m.fl.). Huvudstad är Tunis, 364 600 inv. 1946. — T:s kuster är i n. branta och klippiga, i ö. låga och sandiga. Naturliga hamnar finns vid Tunis och Biserta*. Det inre av landet är genomdraget av skogrika bergskedjor (särskilt korkek), välbevattnat och bördigt. Huvudnäring är åkerbruk. Av odlade sädesslag märks vete, havre, korn, majs och durra*. Vin och sydfrukter odlas och exporteras. Bergsbruket lämnar framför allt fosfat. Betydande fiske av tonfisk och sardiner bedrivs vid kusterna. Industrin omfattar företrädesvis oljeberedning, tillverkning av mattor och lerkärl, siden-, ylle- och lädervaror, parfymer m.m. T. styrs av en inhemsk president. Ministären är sedan 1955 rent tunisisk och har nästan oinskränkt bestämmanderätt i administrativt avseende. Till 1956 hade Frankrike helt hand om utrikespolitiken och T:s försvar. T. har vidare tullunion med Frankrike. Jfr kartan över Afrika. — Historia. IT. anlade fenicierna kolonier. Sedan kom landet under romarna (146 f.Kr.). På 800-t. erövrades T. av araberna, och invånarna, berberna, övergick till islam. På 1500-t. bildades i T. en sjörövarstat, som gjorde sig mycket fruktad. T. kom 1574 under Turkiet. Sjörö-veriet fortsatte emellertid ända in på 1800-t. Landet fick så småningom en gentemot Turkiet mycket självständig ställning. På 1880-t. skaffade sig Frankrike allt mer inflytande i landet, och bejen tvangs redan 1881 att erkänna Frankrikes överhöghet över