Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 1. Första världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mesopotamien, besegrades, inneslöts i Kut-el-Amara och
måste sedermera kapitulera.
Även under 1916 fortsatte ställningskriget på
västfronten utan att frontlinjen avsevärt ändrades.
Särskilt blodiga strider utkämpades vid Verdun
och Somme. På östfronten gjorde ryssarna en
energisk offensiv och vann en del framgångar, särskilt på
s. delen av fronten, i Bukovina. Redan föregående
år hade storfurst Nikolaus förflyttats från
överbefälet på ostfronten till armeniska fronten. Högsta
befälet övertogs av tsaren med Alexejev som
generalstabschef och verklig ledare. 27 aug. 1916
förmåddes Rumänien att förklara Österrike krig.
Centralmakternas arméer företog emellertid en kraftig
offensiv. Bukarest intogs den 6 dec., och de
rumänska trupperna tvangs till återtåg. Större delen av
landet besattes av tyskarna. På italienska fronten
utkämpades heta strider särskilt vid Isonzo, men
fronten förblev orubbad. I aug. 1916 blev
Hindenburg med Ludendorff som generalkvartermästare
chef för tyska generalstaben.
År 1917 gjorde tyskarna vid Somme ett
strategiskt återtåg för att förkorta fronten och intog
den starkt befästa s.k. Siegfriedställningen. F. ö.
förblev fronten tämligen oförändrad trots heta
strider. Den 20 nov. gjorde de allierade bl.a. ett
anfall vid Cambrai, i vilket för första gången
användes tanks i större utsträckning. Även när det gällde
tanks utnyttjade man inte de möjligheter, som i
början förelåg. I stället för att sätta in dem i större
skala prövade man sig fram så småningom, varför
fienden fick tillfälle att vänja sig vid det nya vapnet.
Den 5 april 1917 förklarade USA Tyskland krig.
USA hade under den tidigare delen av kriget intagit
en neutral hållning, men hade alltmer börjat
understödja västmakterna med lån och krigsmaterial. En
viss sympati förelåg för England, vilken ytterligare
ökades genom propaganda. Så småningom inställde
sig också på vissa håll farhågor för att ett nederlag
skulle medföra att USA:s fordringar blev värdelösa.
Ubåtsangreppen väckte dessutom indignation i
USA, och efter Lusitanias* sänkning hade förts en
diplomatisk fejd med Tyskland. Proklameringen av
det oinskränkta ubåtskriget 31 jan. 1917 förde till
en kris, som utlöstes i krigsförklaringen. Under
senare hälften av året överfördes en del amerikanska
trupper till Europa. Krigshändelserna på
östfronten påverkades i hög grad av den ryska revolutionen
1917. Denna medförde en fortskridande upplösning
av truppförbanden. På n. delen av fronten vid Riga
började tyskarna ett hotande angrepp. Den 7 nov.
störtades den ryska regeringen av det bolsjevikiska
partiet. En f.d. fänrik Krylenko blev
överbefälhavare och avslöt den 5 dec. vapenstillestånd. På
italienska fronten blev angreppen vid Isonzo allt
farligare för österrikarna. Vid Caporetto företogs då
med tysk hjälp ett kraftigt anfall, genom vilket
italienska fronten genombröts, varefter italienarna såg
sig tvungna till ett hastigt återtåg. Först vid floden
Piave kunde de åter hålla stånd. Orientarmén vid
Saloniki hade föregående år utkämpat en del
strider framför allt mot bulgariska trupper. 1917
lyckades de allierade genom skarp påtryckning förmå
Grekland att inträda i kriget. Den grekiska armén
anslöt sig till orientarmén vid Saloniki.
Under krigets sista år 1918 försiggick
fredsunderhandlingar mellan centralmakterna och
Ryssland i Brest-Litóvsk, vilka ledde till fred den 3 mars
på för Ryssland hårda villkor. Detta år sände
tyskarna en mindre härstyrka till Finland för att
återställa ordningen i landet, och även Ukraina besattes
i liknande avsikt.
Under tiden skedde det slutliga avgörandet på
västfronten. Tyskarna samlade sig till ett anfall i
stor stil, som började den 21 mars på frontavsnittet
s. om Arra’s. Engelsmännen fick motta första
stöten. Tyskarna vann terräng, och läget såg hotande
ut för de allierade. Vid krigets början var Joffre
de franska härarnas överbefälhavare. I dec. 1916
hade Joffre ersatts av Nivelle för nordliga delen av
fronten och Castelnau för s. delen. Sedermera
efterträddes Nivelle av Pétain* 1917 med Foch* som
generalstabschef. Under trycket av den hotande fara,
som tyskarnas angrepp utgjorde, förordnades
general Foch den 4 april 1918 till överbefälhavare på
hela västfronten. Man avsåg att härigenom
genomföra en mera enhetlig ledning av operationerna. Det
tyska angreppet fortsatte emellertid med våldsam
kraft under de följande veckorna. Tyskarna vann
terräng dels s. om Armentiers, dels på
frontavsnittet mellan Reims och Arras. Genombrottsförsöket
misslyckades emellertid. De allierade igångsatte i
slutet av juli en motoffensiv, i vilken även
amerikanska trupper deltog. Tyskarna måste återtåga till
Siegfriedställningen. De allierades överlägsenhet i
materiel och numerär började göra sig gällande,
samtidigt som krigströttheten (jämsides med nöden
i hemlandet) alltmer grep omkring sig i den tyska
hären. Den 28 sept. företog de allierade ett nytt,
kraftigt angrepp på n. delen av fronten, som
trängdes tillbaka. Även de sydligare armégrupperna
måste nu följa efter för att undvika angrepp i flanken.
Siegfriedställningen genombröts och måste uppges,
och även den därefter intagna, något västligare
Hunding-Brünhilde-ställningen måste överges. Den 5
okt. begärde tyskarna hos president Wilson, att han
skulle förmedla ett vapenstillestånd. Utsatta för
fortsatta angrepp drog sig tyskarna allt längre
tillbaka genom Belgien. Den 11 nov. kl. 12 avslöts
vapenstillestånd. Även på Saloniki-fronten och
italienska fronten hade centralmakterna under senaste
tiden lidit svåra motgångar. De tyska kolonierna
hade under kriget intagits.
Till sjöss ägde den 24 jan. 1915 ett mindre slag
rum i Nordsjön, ”slaget vid Dogger Bank”, mellan
en engelsk och en tysk flotta. Den 31 maj 1916
ägde ett nytt sjöslag rum vid Hornsrev vid Jyllands
kust, det s.k. Skagerackslaget. Drabbningen blev
oavgjord. För övrigt fördes sjökriget från tysk sida
framför allt med undervattensbåtar. Mineringar
spelade stor roll. Redan i febr. 1915 började tyskarna
sänka även neutrala fartyg. Detta föranledde
protester från USA. Den 1 febr. 1917 påbörjade
Tyskland ett hänsynslöst undervattensbåtkrig. Fartyg
som befann sig inom stora områden vid Europas
v.- och s.-kuster sänktes utan varning.
Handelsfartyg sänktes i så stor utsträckning, att läget blev
mycket farligt för England, trots att metoderna att
bekämpa ubåtar snabbt utvecklades. USA:s inträde
i kriget tillförde emellertid de allierade en
betydande förstärkning i tonnaget. Enligt överenskommelse
vid vapenstilleståndet överlämnades så gott som hela
tyska flottan till engelsmännen. Den fördes till
örlogshamnen Scapa-Flow, där den dock vid
överlämnandet sänktes av den tyska besättningen.
Bland de tekniska nyheterna under 1:a V. märks
stridsvagnar* och giftiga gaser (jfr Gaskrig).
Vidare utvecklades luftvapnet, artilleriet och
undervattensbåtarna i tekniskt avseende. Detta gav kriget i
viss mån ny karaktär. Den maskinella utrustningen
kom att betyda mera för krigföringen än vad den
förut gjort. En annan faktor, som i stor
utsträckning spelade in, var blockerandet av införseln till
centralmakterna. Ententemakterna kunde med hjälp
av sina flottor förhindra all direkt införsel. De
skaffade sig så småningom även kontroll över införseln
till de neutrala länder, som gränsade till Tyskland
(framför allt de nordiska länderna). Härigenom
kunde de förhindra införsel av varor i mera
betydande mängd till centralmakterna över dessa
länder. Den knapphet på förnödenheter, som delvis
härigenom orsakades hos centralmakterna, hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
