Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 1. Första världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentlig andel i det tyska sammanbrottet. Även
under den efter vapenstilleståndet följande tiden
fortsatte de allierade blockaden mot Tyskland, en
åtgärd, som ansetts onödig och grym med hänsyn till
nöden där. Det anges emellertid att blockaden
berodde på transportsvårigheter och delvis
sammanhängde med tonnagebrist på grund av ubåtskriget
samt vidare berodde på att tonnage i viss
utsträckning användes för hemtransport av de krigströtta
soldaterna.
Vid en konferens i Paris, påbörjad den 18 jan.
1919, överenskom de segrande makterna om de
fredsvillkor, som Tyskland skulle underteckna.
Genom hot om invasion tvangs Tyskland den 28 juni
s.å. att underskriva fredstraktaten i Versailles. Med
republiken Österrike slöts fred i S:t
Germain-en-Laye 10 sept. 1919. Freden med Ungern
undertecknades i Trianon 4 juni 1920. Angående freden med
Turkiet, se Sèvres och Lausanne. Freden skulle
grunda sig på Wilsons bekanta 14 punkter. I själva
verket gjordes dock mycket betydande avvikelser
från dessa, vilket man genom lämplig formulering
sökte dölja. Tyskland avträdde några mindre
områden till Belgien (kretsarna Malmédy och Eupen).
Till Frankrike avträddes Elsass-Lothringen.
Saarområdet ställdes för 15 år under förvaltning av NF.
Därefter skulle folkomröstning angående områdets
framtida öde anställas. Till Polen avträddes delar
av Västpreussen, Posen och v. delen av
Ober-Schlesien. Danzig med område blev självständigt under
skydd av NF. Till Danmark avträddes efter
folkomröstning Nord-Schleswig (n. om
Flensburgviken). De tyska kolonierna övertogs av segrarna,
till största delen av England. Angående de övriga
frederna, se respektive länder. Mest svårlöst blev
skadeståndsfrågan. Enligt Wilsons fjorton punkter
skulle Tyskland gottgöra gjord skada. Detta
uttalande ville ententemakterna tolka därhän, att
Tyskland skulle betala all skada, som tillfogats de
allierades civila befolkning, och de sökte även
genomdriva, att de direkta krigskostnaderna skulle
medräknas. Skadeståndets storlek bestämdes ej i
fredstraktaten. En särskild skadeståndskommission fick
i uppdrag att fixera summan. Under
förhandlingarna räknade man en tid med ett skadestånd,
uppgående till över 400 miljarder guldmark. Om Tyskland
ej i framtiden fullgjorde sina förpliktelser,
förbehöll sig segrarna rättighet att vidta straffåtgärder.
På en konferens i Spa, juli 1920, överenskom de
allierade om skadeståndssummans fördelning
(Frankrike 52 %, Storbritannien 22 %, Italien 10 %,
Belgien 8 % och övriga makter 8 %). Vid en
konferens i Paris, jan. 1921, bestämdes preliminärt
Tysklands betalningsskyldighet till 226 miljarder
guldmark. I april 1921 fixerade
skadeståndskommissionen skadeståndssumman till 132 miljarder
guldmark. (Denna summa är troligen något större än
kostnaden för de tyska rustningarna till 2:a
världskriget.) Tyskland hade hela tiden påpekat, att de
föreslagna summorna låg utanför det möjligas
gräns. Även nu protesterade Tyskland men tvangs
genom hot om straffåtgärder att åta sig detta
skadestånd. Redan 1921 såg sig dock tyska regeringen
tvungen att begära anstånd med betalningen.
Tyskland erhöll också för den närmaste tiden lättare
villkor. Under 1922 skulle betalas 1 450 milj, i varor
och 720 milj. i växlar. Även detta visade sig
överstiga Tysklands förmåga. Poincaré, som vid denna
tid ledde Frankrikes politik, sökte nu få England
att medverka till ett besättande av Ruhrområdet för
att, genom utnyttjande av detta områdes resurser,
erhålla betalning. Då England vägrade att gå med
på denna plan, utförde Frankrike tillsammans med
Belgien i början av år 1923 ockupationen av
Ruhrområdet. Tyskland betraktade detta som ett brott
mot fredstraktaten och inställde alla
skadeståndsbetalningar samt proklamerade ett passivt motstånd
mot ockupationen, vilket gick ut på att försvåra det
ekonomiska utnyttjandet av Ruhrområdet.
Tyskland måste emellertid sedermera uppge det passiva
motståndet (28 sept. s.å.) och återuppta
varuleveranserna. Efter påtryckning från England och USA
nödgades Poincaré gå med på att tillsätta två
internationella kommissioner. Den ena av dessa leddes
av amerikanen Dawes och hade till uppgift att
utarbeta en plan för stabilisering av Tysklands
finanser. Den andra, som leddes av engelsmannen
McKenna, fick till uppgift att utreda omfattningen
av Tysklands utländska kapitalplaceringar. 1924
avgick Poincaré. S.å. avlämnade kommissionerna sina
betänkanden. Vid en konferens i London, i aug.
1924, antogs en av den förra kommissionen
framlagd plan, den s.k. Dawesplanen. Denna innebar, att
Tyskland skulle få ett utländskt lån på 800 milj,
guldmark. Skadeståndsbetalningarna skulle de båda
första åren uppgå till 1 000 och 1 220 milj, guldmark
och stiga till 2 500 milj. året 1928—29 samt
sedermera eventuellt ökas. Det slutgiltiga beloppet av
skadeståndet fixerades emellertid ej. Åren 1924—29
uppfyllde Tyskland sina förpliktelser enligt
Dawesplanen med hjälp av lån från USA och England.
Youngplanen som 1929 avlöste Dawesplanen
innebar att skadeståndet bestämdes till 110 miljarder
guldmark att erläggas under 59 år. I samband med
planen tecknades 1930 Younglånet på 350 miljoner
dollar av vilka Tyskland fick 100 miljoner och
resten fördelades på fordringsägarna. Då Tyskland
sedermera på grund av den ekonomiska världskrisen
ej kunde betala, proklamerades 1931 det s.k.
Hoovermoratoriet och vid Lausanneöverenskommelsen i
juni 1932 avskrevs praktiskt taget ytterligare
skadeståndsbetalningar. Hur mycket Tyskland betalade är
omstritt; enligt en amerikansk beräkning var
summan 38,4 miljarder riksmark.
1:a V. var utan jämförelse världshistoriens dittills
våldsammaste krig. Centralmakternas stridskrafter
utgjorde 1914 omkr. 6 milj. man och
ententemakternas omkr. 8 milj. man.
Förlusterna vid fronterna torde för Europas
vidkommande under kriget ha uppgått till omkr. 8,7
milj. (under fransk-tyska kriget beräknades de
fallna till under 200 000). De totala förlusterna har
beräknats till omkr. 10 milj. Den överdödlighet, som
på grund av krigsförhållandena träffade
hemmabefolkningen, har i runt tal anslagits till 7 milj. (Den
nativitetsminskning, som var en indirekt följd av
1:a V., anses ha medfört en ytterligare folkförlust av
20 milj.) Antalet sårade har ungefärligt beräknats
till 20 milj. De direkta krigskostnaderna har mycket
ungefärligt beräknats till 400 miljarder kr (i 1913
års penningvärde), vilket innebär en kostnad per
dag av 900 milj. och per timme av 40 milj. De
indirekta krigskostnaderna var naturligtvis vida större.
1:a V. medförde djupgående rubbningar i världens
ekonomiska liv. Efter kriget följde en svår kristid
med utbredd arbetslöshet, innan industri, handel och
finansväsen hunnit organiseras på nytt. I de
krigförande länderna mötte det stora svårigheter att
bereda de från kriget hemvändande skarorna
arbete. Kulturarbetet led hårt av världskriget.
På fredskongressen i Versailles beslöts
upprättandet av Nationernas förbund. Avsikten var att nå
fram till en organisation, som skulle förebygga
kommande krig. Emellertid följde i krigets spår ett hat
mellan de krigförande och en fruktan för
framtiden, som så småningom förde fram till ett
återupplivande av kapprustningarna och en motsättning av
liknande art, som den, som föregick världskriget.
De krafter, som arbetade för en utjämning mellan
folken, dvs för att stödja NF och för en
samförståndspolitik, kunde ej göra sig gällande gent emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
