Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 1. Första världskriget - 2. Andra världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de av nationalism och hat drivna politiska
rörelserna och folkstämningarna.
2. Andra världskriget. Till en början användes i
Sverige beteckningen stormaktskriget, varigenom
man i viss mån ville betona, att kriget inte angick
de små staterna, till vilka Sverige hörde. Då så
småningom kriget fick allt större utbredning,
började man använda beteckningen 2:a världskriget.
— Förhistoria. Den hatstämning, som följde i det
1:a världskrigets spår, avtog så småningom i styrka,
vilket i viss utsträckning möjliggjorde en
samförståndspolitik, för vilken fransmannen Briand och
tysken Stresemann var de främsta målsmännen.
Som uttryck för denna politik må nämnas att
Tyskland 1926 upptogs i NF (Locarnoavtalet 1925) samt
det successiva avskrivandet av skadeståndet
(Lausannekonferensen 1932).
I de krigförande länderna uppstod efter
fredsslutet slitningar, som till en början betingades av
missnöje bland de mobiliserade soldaterna, vilka en
kort tid firades som hjältar och sedan i stor
utsträckning blev arbetslösa. I den inre politiken blev
striden mellan radikala partier, som främst
företrädde arbetarklassen, och borgerliga partier, som
med större el. mindre intensitet försvarade
överklassens positioner, allt hårdare, och detta särskilt under
de båda kriserna kring 1921—22 och 1931—32.
I Italien och Tyskland framväxte en ny politisk
frontbildning. Fascism och nationalsocialism
företrädde nationella krav och krav på en stark inre
styrelse, som skulle övervinna de ekonomiska
svårigheterna. Denna senare programpunkt väckte
hopp hos såväl medelklass som överklass medan
däremot arbetarklassen i mindre utsträckning anslöt
sig, trots att en del programpunkter hade en mer
el. mindre klar socialistisk och arbetarvänlig
utformning. Fascismen lyckades redan under den
första världskrisen genom att utnyttja det nationella
missnöjet över vad Italien erhållit i Versaillesfreden
samt missnöjet med krissvårigheterna tillvälla sig
makten och genomföra diktatur. I Tyskland
lyckades nationalsocialismen under Hitler på liknande
sätt utnyttja det nationella och ekonomiska
missnöjet till att erövra makten under slutet av den
andra världskrisen, 1933. Till en början förelåg en
motsättning mellan de båda diktaturstaterna, vilken
särskilt gällde Österrike. Italien ville förhindra
Anschluss*. Den aggressiva utrikespolitik, som
Italien i övrigt förde, ledde emellertid till det
italiensk-abessinska kriget 1935—36. Det motstånd, som
restes av England och Frankrike, medförde nu ett
närmande mellan Italien och Tyskland
(Rom—Berlin-axeln). Även i Tyskland förbereddes samtidigt en
aggressiv utrikespolitik, vilket bl.a. markerades
genom återinförandet av värnplikt (1935) och
Rhenzonens remilitarisering (mars 1936).
Frankrike och England betraktade axelmakternas
rustningar med en viss misstänksamhet. Samtidigt
fruktade emellertid de borgerliga partierna inre
omvälvningar på grund av det starka missnöjet inom
de breda lagren med de rådande sociala
förhållandena. Det bolsjevikiska Ryssland framstod som en
symbol för detta missnöje. I borgerliga kretsar
fruktade man att exemplet skulle smitta och man
fruktade särskilt den från detta land ledda
kommunistiska agitationen. Axelmakterna framstod som
hårda motståndare till kommunism och bolsjevism. De
borgerliga partierna i Frankrike och England
sympatiserade på denna punkt med Hitler och
Mussolini. Detta ledde till den s.k. samförståndspolitiken,
som i England särskilt företräddes av Chamberlain
och Simon och i Frankrike av Laval, Bonnet och
Flandin. Man hoppades kunna tillfredsställa
axelmakternas önskemål och vända deras
uppmärksamhet och aggressivitet mot öster. En strid mellan det
bolsjevikiska Ryssland och axelmakterna, genom
vilken båda parter blev utmattade, skulle ge
England och Frankrike en stark ställning och inverka
fördelaktigt på de inre politiska motsättningarna i
de egna länderna. Samförståndspolitiken
motarbetades i såväl Frankrike som England, framför allt av
arbetarpartiet men i viss utsträckning även av andra
partier, vilket ledde till bildandet av en folkfront i
Frankrike. Ett motsvarande samarbete mellan
motståndarna till samförståndspolitiken uppnåddes ej i
England.
I utrikespolitiskt hänseende hade axelmakterna
initiativet. När de inrikespolitiska motsättningarna
i Spanien ledde till inbördeskrig, erhöll den
fascistiska, av Franco ledda upprorsrörelsen understöd
i form av vapen från Tyskland och trupper från
Italien. Frankrike och England inledde den s.k.
noninterventionspolitiken, som resulterade i att den
spanska regeringssidans möjligheter att skaffa
vapen starkt begränsades. Axelmakterna bröt
hänsynslöst de överenskommelser, som träffades om
nonintervention, vilket tolererades av Frankrike och
England. Man önskade ej en seger för Franco, då
en sådan skulle innebära en förstärkning av
axelmakterna och försvåra Frankrikes läge. Men man
önskade ej heller en seger för regeringssidan, då
man fruktade, att en sådan skulle kunna bli
signalen till inre oroligheter i de egna länderna. Man
önskade ingenting och gjorde ingenting.
För Tyskland framstod det som viktigt dels att
genomföra en effektiv upprustning, dels att stärka
det nationella underlaget genom införlivande av
områden, befolkade av tyskar, dels slutligen att minska
riskerna för anfall från öster (Lilla ententen) under
ett eventuellt krig mot västmakterna. Sedan Italien
uppgivit sitt motstånd, införlivades Österrike med
Tyskland 1938. Nästa steg gällde införlivandet av
sudettyskarna och Tjeckoslovakiens krossande.
Efter en hetsig kampanj framställde Hitler fordringar
i ultimativ form till Tjeckoslovakien. Efter
påtryckningar från Frankrike och England måste
Tjeckoslovakien ge efter. På ett möte i München 29 sept.
1938 mellan Chamberlain, Daladier, Mussolini och
Hitler genomdrevs av de båda senare
Sudettysklands införlivande med Tyskland. Detta innebar,
att Tjeckoslovakien krossades militärt, då de
befästningar som uppförts på gränsen mot Tyskland
härigenom kom i tyskarnas händer. Hitler
förklarade nu, att han inte längre hade ”några territoriella
önskemål i Europa”. Han önskade visserligen
återförvärva de tyska kolonier, som förlorats under 1:a
världskriget, men detta var en fråga, som ej
behövde leda till krig. Chamberlain förklarade, då han
återvänt från München, att man nu vunnit ”fred i
vår tid”. Samförståndspolitiken, som utmynnade i
Münchenkonferensen, medförde upprepade
löftesbrott.
Det första ödesdigra löftesbrottet hade emellertid
gällt Manchuriet (1931). Japan angrep detta under
Kina lydande land och besatte området, vilket var
ett brott mot de överenskommelser, som låg till
grund för NF och automatiskt borde ha medfört
åtgärder från förbundets sida. USA, som ej var
medlem av NF, ville ingripa, men England vägrade.
Japanerna lämnades i okvald besittning av sin
erövring.
Även i Japan utvecklade sig en aggressiv
nationalism, som dock redan från början hade militär
karaktär. De aggressiva nationella rörelserna i Italien
och Tyskland framväxte på sidan om de militära
organisationer, som fanns. Dessa höll sig till en
början neutrala och anslöt sig först senare. 1936 ingicks
ett förbund mellan axeln Rom—Berlin och Japan,
vilket samma år befästes genom den s.k.
antikominternpakten.
Situationen tillspetsades genom Hitlers
besättande av Tjeckoslovakien våren 1939, vartill kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
