Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 2. Andra världskriget - Polska kriget - Första finsk-ryska kriget - Anfallen på Danmark och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italiens besättande av Albanien, som började med ett
angrepp långfredagen 1939. I mars 1939
framställde Hitler krav på Polen rörande Danzig och den
s.k. polska korridoren. England och Frankrike
utfäste sig nu att, om Polen angreps, hjälpa detta
land. Konflikten blev alltmera elakartad. I denna
spända situation sökte västmakterna försäkra sig
om hjälp från Ryssland, samtidigt som Hitler
strävade att erhålla garantier om neutralitet från
Rysslands sida. Eftersom Ryssland är och var
diktaturstyrt, kan man inte med någon större grad av
säkerhet uttala sig om motiven för den egendomliga ryska
politiken på samma sätt som när det gäller
demokratiskt styrda länder. Emellertid blev den ryska
politiken den närmaste orsaken till att 2:a
världskriget utbröt. Ryssland ingick en
nonaggressionspakt med axelmakterna den 23 aug. 1939. Hitler
ansåg sig därefter ha ryggen fri för operationer mot
Polen. Den 31 aug. sände Hitler ett ultimatum till
polske ministern i Berlin. Innan denne hunnit
inhämta svar från sin regering, fick emellertid de
tyska trupperna marschorder den 1 sept. 1939.
Möjligen föreställde sig Hitler att västmakterna även
denna gång skulle bryta de löften, som lämnats om
hjälp, och att Polen skulle kunna krossas utan att
ett allmänt krig blev följden. Angreppet medförde
emellertid krigsförklaring från England den 3 sept.
och något senare på dagen även från Frankrike.
(Dröjsmålet uppges ha berott på att den franske
utrikesministern, Bonnet, försökte förmå regeringen
till neutralitet.)
Vid 2:a världskrigets utbrott ansåg sig Frankrike
ha ett säkert skydd i den starkt befästa
Maginot-linjen, som sträckte sig från schweiziska till belgiska
gränsen. Utefter gränsen mot Belgien fanns en
svagare befäst linje, den s.k. Daladier-linjen, som i
hast iordningställts tiden närmast före
krigsutbrottet och under krigets första skede. I huvudsak litade
man på de belgiska befästningarna. Frankrike hade
vidare en välövad armé, grundad på treårig
värnplikt, vilken ansågs vara den starkaste i Europa.
Beväpningen var emellertid omodern. Man hade
lagt ned stora summor på beväpning och
befästningar tidigare, men i känslan av att man gjort, vad
som behövdes, hade man på senare tid ej rustat
mera intensivt. Frankrike hade vidare en stark flotta.
England saknade praktiskt taget lantarmé. Dess
flotta var visserligen stark, men flottrustningarna
hade tidigare varit i viss mån begränsade av
speciella överenskommelser (Washingtonkonferensen*).
Italien hade en i någon mån föråldrad militär
utrustning men en stark flotta. Den tyska flottan
var liten men modern. Armén var väl utrustad, men
det ansågs föreligga brist på utbildat befäl. Allmän
värnplikt hade i Tyskland återinförts först 1935,
varför man inte väntade, att den tyska armén skulle
vara så synnerligen prestationsduglig. Man visste,
att stora summor nedlagts på upprustning, men man
kände inte närmare till flygvapnets
styrkeförhållanden och man hade ej heller klart för sig i vilken
omfattning armén motoriserats och försetts med
stridsvagnar o.d. På det hela taget undervärderades
Tysklands militära styrka. Polen ansågs ha en välövad
armé, som dock visade sig vara dåligt utrustad med
moderna stridsmedel.
Polska kriget. Vid krigets början ryckte tyska
arméer in i Polen, samtidigt som det tyska flyget
försvårade de polska trupprörelserna och krossade det
polska flygvapnet. Trupperna i polska korridoren
och i Posen blev inringade och en huvuddel av den
polska armén kringrändes vid Kutno och Radom
samt kapitulerade efter ett åtta dagars slag den 18
sept. Därefter inringades även Warszawa och
utsattes för ett förödande bombardemang. Redan den
17 sept. inryckte ryska trupper i ö. Polen i avsikt
att ”upprätthålla ordning” och skydda den ryska
befolkningen i dessa områden. Sedan tyskarna
krossat den polska armén och Warszawa kapitulerat 27
sept. upprättades en provisorisk demarkationslinje
mot den ryska armén utefter Narew, Weichsel och
San. De polska ledarna flydde till Rumänien. I ett
fördrag mellan Tyskland och Ryssland fastställdes
gränsen i enlighet med ovannämnda
demarkationslinje, varigenom Polens fjärde delning fullbordades.
En del ledande polska politiker lyckades fly till
England och dessa upprättade under general
Sikorski en polsk regering i London.
Vid Tysklands v. gräns förekom under denna tid
inga krigshandlingar av betydelse. Fransmännen
höll sig stilla i Maginot-linjen, medan Polen
besegrades, och tyskarna höll den befästa Västvallen besatt.
Efter Polens delning framställde Hitler ett
erbjudande om fred som dock avvisades.
Första finsk-ryska kriget (vinterkriget). Efter
besättandet av v. Polen tvingade Ryssland de baltiska
staterna att upplåta militära baser. Estland upplät
Dagö, Ösel m.fl. platser; Lettland och Litauen
tvingades till motsvarande överenskommelser. Med
hjälp av de kommunistiska partierna i dessa länder
genomfördes sedermera deras införlivande med
Ryssland (17 juni 1940). Av Finland begärde
Ryssland att få disponera Hangö och att erhålla ett
område utefter den ryska gränsen, vilket förklarades
nödvändigt för att ge Leningrad ett bättre skydd.
Då Finland vägrade, medförde detta krig (30 nov.
1939). De finska trupperna under befäl av
Mannerheim hade till en början framgångar mot de
förhållandevis svaga ryska trupper, som sattes in. Sedan
dessa erhållit förstärkningar, blev emellertid så
småningom motstånd hopplöst. Ryssarna erövrade
Mannerheimlinjen på Karelska näset och trängde fram
till Viborg. Fred slöts i Moskva den 12 mars 1940.
Finland avträdde Karelska näset med Viborg samt
områdena n. och v. om Ladoga, varjämte Hangö
utarrenderades till Ryssland på 30 år. Den finska
arméns förluster uppskattades till 16 000 stupade och
35 000 sårade. — I s. Europa besatte ryssarna i juni
1940 utan vidare Bessarabien och n. Bukovina, som
tillhörde Rumänien. Genom dessa angrepp erhöll
Ryssland en strategiskt bättre position i ett
eventuellt krig med Tyskland.
Anfallen på Danmark och Norge. Efter det
polska fälttågets slut inträdde en paus under vintern
1939—40. Inga krigshandlingar av betydelse
företogs. Den 9 april angrep emellertid Tyskland
Danmark och Norge. Danmark kunde ej göra motstånd.
Tyska trupper överfördes såväl landvägen som
sjöledes. Konungen och regeringen stannade på sina
poster och ockupationen skedde utan nämnvärd
blodsutgjutelse. Samtidigt förde tyska fartyg
trupper till Norge, vilka landsattes vid Oslofjorden, vid
Kristiansand, Stavanger och Bergen m.fl. platser.
De tyska trupperna beräknas ha uppgått till omkr.
16 000 man. Oslo ockuperades den 9 april
samtidigt som Narvik, dit trupper anlänt dolda på
handelsfartyg. Trots att anfallet var oväntat och den
norska militära utrustningen dålig och trots att
mobilisering endast delvis kunde genomföras, gjorde
norrmännen kraftigt motstånd. Den tyska flottan
led stora förluster; den förlorade flera av sina
värdefullaste fartyg, bl.a. slagskeppet Blücher.
Västmakterna sände smärre trupper till undsättning,
vilka landsteg vid Namsos, Åndalsnes och Narvik.
Dessa trupper var emellertid ej vuxna de tyska och
inskeppades efter en månad (2 maj). Striderna vid
Narvik och Tromsö varade något längre, men även
här måste västmakterna rymma fältet den 7 juni.
Kung Håkon, kronprinsen och regeringen följde
trupperna till England. Det norska motståndet
krossades därefter snabbt. Norge ockuperades och blev
i fortsättningen utsatt för en vida hårdare
behandling än Danmark. Man gjorde gällande, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
