Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 2. Andra världskriget - Anfallen på Danmark och Norge - Kriget mot Holland och Belgien - Det tysk-franska kriget - Sjökriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyska politiken härvidlag hade till syfte att
avskräcka andra mindre stater från väpnat motstånd.
Kriget mot Holland och Belgien. Redan före
anfallen på Danmark och Norge hade hotande
truppkoncentrationer företagits utefter Hollands och
Belgiens gränser, samtidigt som från tyskt håll
aggressiva avsikter förnekats. Den 10 maj överskred
emellertid tyska trupper Hollands och Belgiens gränser
utan krigsförklaring. Med flyg landsattes
fallskärmstrupper vid Rotterdams flygplats och på andra
ställen inne i landet. Den holländska armén måste vika
och blev så småningom omringad. Armén
kapitulerade redan den 14 maj. Drottning Vilhelmina och
regeringen hade dessförinnan flytt till England.
Även i Belgien bröts motståndet snabbt. Franska
och engelska trupper marscherade in i Belgien till
hjälp. Den taktik som använts i Polen med intensiv
bombning av det tyska flyget (som visade sig vara
vida starkare än man räknat med) och med anfall
av stridsvagnar och motoriserade trupper, vilka
snabbt ryckte fram, kompletterades här med
åtgärder av femtekolonnare, dvs medlemmar av
inhemska nationalsocialistiska partier, vilka upprätthållit
förrädiska förbindelser med tyskarna. Dels lämnade
dessa direkt hjälp, dels lyckades de genom
spridandet av rykten åstadkomma panik bland
civilbefolkningen. Hur stor roll femtekolonnarna spelade är
emellertid ej utrett. Den panik, som uppstod,
medförde dock massflykt av civilbefolkningen på
vägarna till Frankrike, vilket i hög grad hindrade
truppernas rörelser. De befästningar, som fanns vid
den belgiska gränsen och ansetts ointagliga,
nedkämpades snabbt. Det starka fortet Eben Emael
erövrades på några timmar. De tyska trupperna
trängde nu in i Frankrike norr om Maginot-linjens
n. ändpunkt (slaget vid Sedan 14—16 maj). De
franska och engelska truppstyrkorna i Belgien blev
härigenom avskurna. Den belgiska armén
kapitulerade den 28 maj 1940. De franska och engelska
trupperna trängdes samman vid Dunkerque. Man
lyckades här inskeppa och överföra till England
omkr. 335 000 man 28 maj—4 juni.
Det tysk-franska kriget. De tyska trupperna
fortsatte nu in i Frankrike. Den 68-årige
överbefälhavaren Gamelin avgick och efterträddes av den 73-årige
Weygand. Den 84-årige marskalk Pétain inträdde
som vice konseljpresident i regeringen. Weygand
sökte organisera motståndet längs Somme, Aisne,
Argonnerna och Meuse, men linjen bröts den 12
juni, varefter tyskarna hade vägen fri mot Paris,
som förklarades för öppen stad. Paris besattes 14
juni. De tyska trupperna kringgick alltså
Maginot-linjen, i vilken en väsentlig del av den franska
armén låg overksam. Den franska regeringen flydde
till Bordeaux. Pétain övertog regeringsansvaret och
begärde vapenstillestånd.
Under tiden hade Italien anfallit Frankrike.
Redan före krigets utbrott hade Italien framställt
önskemål om att erhålla Nizza, Korsika, Tunis samt
viss bestämmanderätt över Suezkanalen. Tillfället
ansågs nu lämpligt att få dessa önskningar
uppfyllda. Krigsförklaring utfärdades den 10 juni 1940. De
italienska trupperna hade emellertid ej hunnit
besätta något större område, då vapenstillestånd med
Tyskland slöts i Compiègne den 22 juni och med
Italien den 24 juni i Rom. Enligt villkoren
ockuperades av tyskarna hela n. och v. Frankrike fram till
en linje över Genève—Dole—Parayle
Monial—Bourges—2 mil ö. om Tours—Libourne—Mont de
Marsan—spanska gränsen. Tyskarna kom
därigenom att behärska den folkrikaste och såväl ur
industriell som agrikulturell synpunkt viktigaste delen
av Frankrike. Enligt villkoren i vapenstilleståndet
skulle vidare de fångar, som tagits av tyskarna,
stanna i fångenskap. Antalet uppskattades till mellan
1 1/2 och 2 milj. Flottan skulle delvis demobiliseras
men stanna under fransk kontroll och användas till
försvar av kolonierna. Antalet fransmän, som
stupade under fälttåget, uppges till omkr. 80 000,
antalet stupade tyskar till 27 000. Italien ockuperade ett
mindre gränsområde i sö. Frankrike, men detta
besattes av tyskarna 1943.
Det franska vapenstilleståndet ingicks under
intrycket av att kriget var förlorat och att det endast
var en tidsfråga, när England skulle vara besegrat.
På ledande franskt håll fanns planer på att
överflytta regeringen till Nordafrika och fortsätta
striden därifrån. Detta förslag motarbetades ivrigt av
Laval, Bonnet m.fl., vilka lyckades få Pétain på sin
sida.
Det franska nederlaget bottnade först och främst
i den tyska militära överlägsenheten och framför
allt i den nya metodik, som fått namnet blixtkrig
och som innebär snabba framryckningar med hjälp
av motoriserad materiel i samarbete med flyg. Man
har också gjort gällande, att en bristande stridsvilja
hos de ledande militärerna och ämbetsmännen
skulle ha spelat en roll. Det är dock ej utrett, i vilken
utsträckning femtekolonnverksamhet förekommit. I
det franska nederlaget liksom i det belgiska spelade
i varje fall panik bland civilbefolkningen en mycket
väsentlig roll.
Sjökriget. Efter det franska sammanbrottet
väntades på många håll, att nästa anfall skulle gälla
England. De engelska trupper, som räddades från
Dunkerque, fick lämna kvar sin utrustning. Den
engelska lantarmén var föga effektiv. Allmän
värnplikt infördes i England först efter krigets utbrott.
Man saknade materiel, utbildat befäl och soldater.
En tysk landstigning i England skulle, om
kanalen kunde passeras, inte möta effektivt motstånd.
Den tyska flottan var emellertid liten och hade
försvagats vid anfallet på Norge. Den franska
flottan hade försvagats genom att en del franska
fartyg avväpnats i Alexandria; en annan del
förstördes vid ett engelskt anfall på Oran.
Återstoden förblev neutral. En förutsättning för ett anfall
över kanalen var, att engelska flyget krossades.
Aug.—sept. 1940 påbörjades ett luftangrepp mot
England. Man bombade flygplatser, industricentra och
framför allt London, delvis för att förstöra
hamnanläggningarna och industrierna, delvis i avsikt att
sprida panik bland Londons befolkning. Eastend
blev därför särskilt utsatt för bombning. Det
engelska jaktflyget visade sig emellertid vara oväntat
effektivt. Det tyska flyget led stora förluster. Man
måste slutligen inställa luftangreppen och därmed
också tills vidare uppge planerna på en invasion.
Hitler sökte nu betvinga England genom blockad
med hjälp av ubåtar och flyg. England svarade med
att organisera en kraftig upprustning. I första hand
sökte man öka flygplansproduktionen och stärka
flottan. Det ordnades konvojer för handelsfartyg
med krigsfartyg och flyg. Man försökte vidare
ersätta förlusterna genom ett forcerat
fartygsbyggande.
USA hade under Roosevelts ledning under tiden
före 2:a världskrigets utbrott sökt dämpa
axelmakternas aggressivitet. I USA fanns emellertid ett
inflytelserikt parti av isolationister, vilka upprätthöll
traditionen från tiden efter 1:a världskriget och
motsatte sig USA:s inblandning i europeiska
angelägenheter. Under intryck av de tyska framgångarna och
det engelska nödläget skedde så småningom en
omkastning i opinionen. Roosevelt ökade stegvis den
hjälp USA lämnade i form av krigsmateriel. Först
den 11 mars 1941 antogs emellertid
lend*-and-lease-lagen, varigenom tidigare begränsningar upphävdes.
I aug. 1941 möttes Churchill och Roosevelt på
Atlanten och utfärdade den s.k. atlantdeklarationen,
enligt vilken fredens mål skulle vara frihet och
trygghet för stater och enskilda samt angriparnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
