Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 2. Andra världskriget - Sjökriget - Kriget på Balkan - Kriget i Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avväpnande. Samtidigt framförde axelmakterna sitt
fredsprogram: nyordning av Europa, där Tyskland
skulle inta en ledande ställning. I ekonomiskt
avseende antyddes denna nyordning skola innebära en
planhushållning, där Tyskland skulle ha
bestämmanderätten och det tyska folkets behov i första
rummet tillgodoses. Nyordningen skulle föra fram
till självförsörjning, som skulle göra Europa
oberoende av förbindelser över haven. Man räknade
redan nu med eventualiteten att inte snabbt kunna
besegra England och Amerika. Verkningarna av det
tyska ubåtskriget kunde i varje fall neutraliseras
genom ökat fartygsbyggande och genom
bekämpandet av ubåtar, framför allt med flyg.
Under den blockad av England, som
axelmakterna försökte genomföra, besattes Grönland av
amerikanska trupper 1941. Island hade tidigare besatts av
engelska trupper (april 1940). Härigenom sökte man
trygga de nordliga sjövägarna. Tonnageförlusterna
under blockaden var stora; enligt de tyska
uppgifterna dubbelt så stora som enligt de engelska.
Kriget på Balkan. Då den militära situationen inte
gav utsikter till ett snabbt avgörande, framstod det
för Tyskland som viktigt att erhålla råmaterial och
födoämnen. Härigenom kom Balkanländerna och
de östeuropeiska länderna i förgrunden. Säd fanns
i Ungern och Rumänien, olja i Rumänien och en
del metaller (aluminium) i Jugoslavien. För Italien
var det ett önskemål att ernå en starkare ställning
i Medelhavet. Ett angrepp på de engelska
förbindelserna över Suezkanalen och på oljekällorna i
Främre orienten borde kunna få en avgörande betydelse.
Tyskland hade redan tidigare skaffat sig
inflytande i sö. Europa. Rumänien hade tvingats att
underkasta sig den s.k. Wien-skiljedomen den 13 aug.
1940, varigenom n. delen av Siebenbürgen
(Transsylvanien) avträtts till Ungern. Detta hade fört till
att konung Carol abdikerat och att makten
övertagits av general Antonescu. Den 28 aug. 1940 hade
Italien tillställt Grekland ett ultimatum med
begäran om vissa stödjepunkter, vilket skulle inneburit
ett uppgivande av Greklands självständighet.
Grekland avböjde detta ultimatum, varpå italienska
trupper från Albanien ryckte in i Grekland. Grekland
gjorde emellertid effektivt motstånd. Anfallet
avvärjdes och grekiska trupper inryckte i s. Albanien.
Engelsmännen fick använda Kreta som bas för flyg-
och flottstyrkor och brittiska flygstyrkor företog
ett oväntat anfall på den italienska flottan i
krigshamnen Taranto 12 nov. 1940, vilket medförde
mycket stora förluster för italienarna. I sjöslaget vid
Kap Matapan den 25 mars 1941 led italienska
flottan ytterligare förluster. Tyskland hade redan
tidigare lyckats erhålla inflytande över såväl Ungern
som Bulgarien. När det grekisk-italienska kriget
stelnade i ett ställningskrig, påbörjades tyska
truppförflyttningar mot sydöst. Den jugoslaviska
regeringen förmåddes ansluta sig till tremaktspakten
den 25 mars 1941. Kort därpå genomfördes
emellertid en militärkupp i Belgrad, genom vilken
regeringen och prinsenregenten Paul avsattes. En ny
regering bildades under den adertonårige kung Peter.
Anslutningen till tremaktspakten förklarades ogiltig.
Tyska trupper inryckte nu i Jugoslavien och över
Bulgarien även i Grekland. Den tyska övermakten
var överväldigande. Grekland fick hjälp av en
brittisk expeditionskår, som dock var alltför liten för
att spela större roll. De tyska trupperna
framträngde genom s. Bulgarien och den grekiska armén ö.
om Saloniki omringades. Den grekiska huvudarmén
kapitulerade den 23 april. Den engelska
expeditionskåren överfördes till Kreta. Grekland ockuperades
nu snabbt liksom också flertalet öar i den grekiska
arkipelagen. Jugoslavien krossades också, delvis
med hjälp av ungerska trupper, som från n.
inträngde i landet. Den 18 mars kapitulerade den
jugoslaviska armén. Jugoslavien delades därefter mellan
Italien, Tyskland, Ungern och Bulgarien. I det
gamla Serbiens mera otillgängliga delar fortsattes dock
motståndet, och tyskarna kunde icke fullt betvinga
de friskaror, som där bildades. Genom ett djärvt
anfall med flygtransporterade trupper lyckades
tyskarna efter hårda strider även erövra Kreta. Endast
en del av de brittiska och grekiska trupperna kunde
sjövägen räddas till Afrika.
Kriget i Afrika. Italien hade vid krigsutbrottet en
väl utrustad armé i Etiopien. Denna ockuperade
Brittiska Somaliland och trängde också in i s.
Sudan. Vidare fanns en italiensk armé i Libyen under
befäl av Graziani. Denna trängde över Egyptens
gräns fram till Sidi-el-Barrani i sept. 1940.
I dec. företog emellertid engelsmännen under
Wavell med jämförelsevis små styrkor ett motanfall.
I febr. 1941 nådde de fram till Syrtenviken efter att
ha tillfångatagit en stor del av den italienska armén,
som uppgick till 350 000 man. Tyskarna skyndade
även nu till italienarnas hjälp. Förenade tyska och
italienska trupper under Rommel genomförde en
motoffensiv i april och trängde fram mot gränsen
till Egypten. En engelsk garnison i Tobruk inneslöts.
Engelsmännen hade nämligen överflyttat trupper
från Nordafrika till andra krigsskådeplatser, varför
motståndet inte var så effektivt.
I jan. 1941 angrep engelsmännen de italienska
trupperna i Etiopien. Somaliland återerövrades.
Addis Abbeba intogs den 6 mars och den 19 maj
kapitulerade den italienske överbefälhavaren, hertigen
av Aosta, vid Amba Alagi. Haile Selassie återvände
till sitt land.
Efter Greklands erövring hade axelmakterna
planer på Främre orienten. Man räknade möjligen med
att i någon utsträckning kunna använda sig av det
franska Syrien för att få fotfäste. En ivrig agitation
bedrevs i Irak och Iran. Engelsmännen förekom
emellertid tyskarna. Syrien anfölls. De franska
trupperna gjorde oväntat kraftigt motstånd men
besegrades. Vapenstillestånd ingicks den 12 juli 1941. Ett
axelvänligt parti företog strax därefter en statskupp i
Irak. Engelska trupper ryckte emellertid in i landet.
Den axelvänlige ledaren Rashid Ali måste fly. Det
stora antalet tyska agenter i Iran föranledde vidare
en gemensam aktion av ryska och engelska trupper,
vilken medförde en ombildning av regeringen i detta
land den 28 aug. 1941.
Efter dessa operationer kunde den nordafrikanska
armén tillföras förstärkningar. En offensiv inleddes
i jan. 1942. Tobruk befriades och hela Cyrenaica
återerövrades jan.—febr. 1942. De tysk-italienska
trupperna inledde emellertid snabbt en motoffensiv
och lyckades vinna avgörande framgångar.
Engelsmännen måste dra sig tillbaka in på egyptiskt
område, men lyckades hålla stånd vid El Alamein, där
terrängen erbjöd goda försvarsmöjligheter. Den
engelska garnison, som kvarlämnats i Tobruk, tvingades
snabbt att kapitulera. På grund av hettan under
sommarmånaderna inträdde därefter ett stillestånd
i operationerna, vilket bröts genom en engelsk
offensiv i slutet av okt. 1942. Försvarsställningarna
genombröts. Den tysk-italienska hären led stora
förluster i döda, fångar och krigsmateriel. En
väsentlig del lyckades dock genom en snabb reträtt dra sig
undan. Cyrenaica intogs av engelsmännen. De tyska
trupperna under Rommel intog nya ställningar vid
El Agheila vid Stora Syrtenviken med högra flygeln
stödd på saltträsken vid Marada. Rommel uppgav
emellertid även denna ställning och fortsatte
återtåget mot Tripolis. Under tiden landsteg en stor
amerikansk expeditionsstyrka i Franska Västafrika
och Algeriet. Efter smärre strider uppgav de franska
trupperna motståndet och anslöt sig till de allierade.
Amiral Darlan, som anlänt till Nordafrika, erkändes
tills vidare som ledare för de franska trupperna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
