Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 2. Andra världskriget - Kriget i Afrika - Kriget mot Ryssland - Kriget mot ”fästningen Europa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket med hänsyn till den tvetydiga politik han
tidigare fört väckte livlig opposition bland de fria
franska trupperna under de Gaulle. Darlan blev
emellertid mördad 24 dec. 1942 och efterträddes av
general Giraud. De amerikanska trupperna ryckte
in i Tunisien och angrep marin- och flygbasen
Bizerte och staden Tunis. Tyskarna hade under tiden
hunnit överföra förstärkningar och gjorde kraftigt
motstånd.
Strax efter de allierades ockupation av Franska
Nordafrika förklarade Hitler, att han i den
europeiska nyordningens intresse måste ta det icke
ockuperade Frankrike under sitt beskydd. Tyska
trupper ryckte in i den fria zonen den 11 nov. 1942.
Krigshamnen i Toulon, där den franska flottan låg,
skulle emellertid alltjämt förbli fri. Den 27 nov. gick
emellertid tyska trupper till anfall mot Toulon. De
franska krigsfartygen sprängdes eller sänktes av
sina egna besättningar. Några ubåtar lyckades
undkomma till Franska Nordafrika. I samband med
krigshändelserna i Nordafrika företog engelska
flygstyrkor intensiva bombningsanfall på norditalienska
städer (Genua, Turin) samt Neapel. Den engelska
regeringen lät meddela att om Italien fortsatte kriget
skulle alltmer hårdhänta åtgärder vidtas mot detta
land.
Kriget mot Ryssland. Trots nonaggressionspakten
förelåg en latent motsättning mellan Tyskland och
Sovjetunionen. Hitler hade alltid uppträtt som
principiell dödsfiende till bolsjevismen, varför tron på
ett vänskapligt förhållande hade en dålig jordmån.
De ryska operationerna under krigets första skede,
då gränsområdena ockuperades från Finska viken
till Svarta havet, visade, att en utpräglad
nervositet förelåg på rysk sida. Det tyska framträngandet
på Balkan hade ökat Rysslands oro. Då utsikterna
att snabbt besegra England (och Amerika) var små,
blev Tysklands behov av de råvaror, som Ryssland
i rikt mått disponerade, mycket stark. De
handelsöverenskommelser, som slutits, hade ej medfört
större leveranser. Det allmänna europeiska
misstroendet till effektiviteten av det ryska ekonomiska
systemet, som stödde sig på rapporter, vilka under
årtionden publicerats i den europeiska pressen,
medförde också, att man föreställde sig, att den röda
armén var illa utrustad och oduglig. De finska
framgångarna under första skedet av finsk-ryska kriget
hade stärkt denna åsikt. Man trodde vidare, att i
Rysland hos de breda folklagren förelåg ett allmänt
missnöje med styrelsen och det politiska systemet.
Under sådana omständigheter framstod ett tyskt
anfall på Ryssland som en bekväm utväg att säkra
Tysklands råvarutillförsel. De tyska arméerna var
vidare för ögonblicket utan sysselsättning.
Under motivering, att det var nödvändigt att
förebygga ett ryskt anfall, angrep Hitler Sovjetunionen
den 22 juni 1941. Angreppet skedde utefter hela
fronten från Svarta havet till Finska viken och med
hjälp av ungerska och rumänska trupper. Redan
tidigare hade tyska trupper anlänt till Finland.
Närmast med anledning av ryska bombfällningar på
finskt område inträdde Finland i kriget på
Tysklands sida i slutet av juni 1941. Tyskarna hade till
en början snabba framgångar. Ryssarna måste vika
och stora avdelningar av den ryska armén inneslöts
och tillfångatogs. Det tyska försöket att snabbt
krossa den ryska motståndskraften misslyckades
dock. Vid vinterns inträde hade finnarna nått ett
stycke in på Karelska näset samt även trängt in på
ryskt område n. om Ladoga utan att dock
förbindelsen med västmakterna över Murmanskbanan
brutits. Tyskarna hade visserligen nått fram till
Onegasjön vid Schlüsselburg varigenom Leningrad
avstängdes. Fronten gick därefter i rakt sydlig
riktning v. om Moskva och något ö. om Smolensk och
v. om Donbassängen till Rostov vid Svarta havet.
Under slutet av 1941 anföll tyskarna på nytt och
nådde fram till ett avstånd av endast 4—5 mil från
Moskva och angrep staden. Ryssarna flyttade då
tillfälligt regeringen till Kujbysjev. Så småningom
fick det ryska försvaret förstärkning av sibiriska
trupper och gynnades av kölden, varför Moskva ej
kunde intas. Hitler var ej förberedd på ett
vinterkrig och under de följande månaderna hade
ryssarna överhanden. Tyskarna pressades tillbaka
kortare sträckor. Rostov återerövrades och ryssarna
lyckades hålla Sevastopol, trots att tyskarna trängt
in på Krim. De tyska trupperna led svårt av kölden
och av gerillakrig bakom fronten. Den tyske
överbefälhavaren Brauchitsch avskedades och Hitler
övertog själv överbefälet. Våren 1942 inledde
ryssarna under Timosjenko en offensiv mot Charkov,
vilket tvingade tyskarna till försvarsoperationer och
försenade deras offensiv. Denna inleddes först i juli.
Tidigare hade tyska trupper koncentrerats mot
Sevastopol som efter heta strider kapitulerade den 2
juli 1942. Offensiven inriktades sedan mot
Stalingrad. Ryssarna försvarade sig segt och
framryckningen gick långsamt. Först i sept. uppnåddes
Stalingrad, som under okt. delvis erövrades. Samtidigt
ryckte tyskarna fram utefter Svarta havets kust ned
mot Kaukasus. Maikop med dess oljekällor
erövrades i okt. 1942. Vidare intog tyskarna Novosibirsk
och nådde fram till Tuapse. Därmed hade de nått
sina mest framskjutna positioner. Fronten gick i
Kaukasus utefter Terek v. om Grodno upp mot
Stalingrad samt därefter i rakt nordlig riktning ö. om
Rsjev upp till Schlüsselburg vid Onega. Leningrad
under Vorosjilov erhöll tillförsel över Onega och
kunde ej betvingas. De finska trupperna hade gjort
halt och försökte ej tränga vidare. Den ryska armén
liksom den tyska hade lidit svåra förluster. Ryssland
hade förlorat viktiga industricentra och
sädesproducerande områden. Under återtåget hade emellertid
ryssarna förstört vad som kunnat förstöras (den
brända jordens politik), varför Tysklands
möjligheter att inom den närmaste tiden utnyttja
erövringarna för erhållande av råvaror inte var stora. Under
kriget erhöll Ryssland understöd i form av vapen
från England och Amerika, vilka vapen dels
fraktades över Persiska viken upp till s. Ryssland, dels i
farvattnen n. om Norge till Murmansk. Den förra
vägens effektivitet begränsades av att förbindelsen
var så lång (runt Afrika); den senare vägen var
mindre effektiv på grund av att tyska ubåtar och
tyskt flyg från baser i Nordnorge väsentligt kunde
skada de konvojer, som framfördes. I slutet av 1942
började den ryska offensiven vid Stalingrad:
tyskarna i Stalingrad kapitulerade den 2 febr. 1943.
Sommaren 1943 gjorde tyskarna en offensiv vid Kursk.
Denna bröts dock snabbt av en rysk motoffensiv,
som medförde att ryssarna återtog en stor del av
de erövrade områdena. I jan. 1944 överskred
ryssarna Polens gräns och ungefär samtidigt befriades
Leningrad. Även i Sydryssland tvangs tyskarna till
återtåg. Ehuru de 1ed stora förluster lyckades dock
ryssarna ej tillintetgöra de tyska arméerna frånsett
den stora armégrupp som blev tillfångatagen vid
Stalingrad.
Kriget mot ”fästningen Europa”. Sedan
Nordafrika erövrats började engelska och amerikanska
trupper angreppen mot själva Europa med
landstigning på Sicilien, varvid de ej mötte större motstånd,
då ön blott försvarades av italienska trupper. Inför
trycket av denna motgång bildades en italiensk
kapitulationsregering under marskalk Badoglio.
Mussolini fängslades men befriades kort efteråt genom
en djärv kupp: han flydde sedan till n. Italien. De
a1lierade trupperna landsteg i s. Italien och trängde
snabbt vidare. Tyska trupper ingrep emellertid nu
och motståndet hårdnade. Den allierade fronten
uppehölls därefter i månader strax söder om Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
