Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värme - Värmedöden - Värmeekvator - Värmeekvivalenten - Värmeenhet - Värmekapacitet - Värmeledningsförmåga - Värmeledningspannan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
approximativt konstanta. Deras storlek är nämligen i någon
mån beroende av den temperatur, vid vilken
uppvärmningen äger rum. För alla gaser — i fråga om
dem kan givetvis endast volymsutvidgning komma
i fråga — är volymsutvidgningskoefficienten
densamma och approximativt lika med 1/273.
Överensstämmelsen med detta värde är god, då en gas’
temperatur vida överstiger den kritiska temperaturen
för samma gas. Överensstämmelsen är däremot
mindre god för gaser, som befinner sig i närheten
av kondensationspunkten. — På den egenskapen,
att kroppar utvidgar sig vid uppvärmning, grundar
sig de i allmänhet i praktiken använda
termometrarna (se Termometrar). — Experimentella
undersökningar har visat, att den värmemängd, som krävs
för att uppvärma en viss kropp, är proportionell
mot den temperaturförhöjning, som skall
åstadkommas. Blandar man ett kg vatten av 100° temperatur
med ett kg 0-gradigt vatten, blir temperaturen
ungefär 50°. Exakt är dock denna sats ej. Den
värmemängd, som behövs för att uppvärma en kropp en
grad, är nämligen i någon mån beroende av den
temperatur, vid vilken uppvärmningen äger rum (i
regel något större vid en högre temperatur än vid
en lägre). Med utgångspunkt från nyss angivna sats
definieras enheten för värmemängd som den
värmemängd, som erfordras för att höja temperaturen
hos viktsenheten vatten en grad (se Kalori). Denna
enhet benämns kalori (kilogramkalori, om
utgångspunkten är ett kg vatten; gramkalori, om
utgångspunkten är ett gram vatten). Med egentligt el.
specifikt värme för en viss kropp förstås det antal
kalorier, som erfordras för att uppvärma viktsenheten
av kroppen en grad (se Egentligt värme). Vid
uppmätning av värmemängder används instrument, som
benämns kalorimetrar (se Kalorimetri). — Om en
fast kropp uppvärms, börjar den, då temperaturen
nått en viss punkt, att smälta. Så länge smältningen
pågår, förblir temperaturen oförändrad. Vissa
kroppar finns dock, som så småningom övergår från fast
till flytande form (t.ex. glas), och som alltså icke
har någon bestämd smältpunkt*. Anledningen till
att temperaturen förblir oförändrad under den tid,
som smältningen pågår, är, att värme åtgår för
denna. Övergången från flytande till fast form sker vid
samma temperatur som övergången från fast till
flytande (se Fryspunkt). Då en vätska stelnar el.
fryser till fast kropp, avges samma myckenhet värme,
som åtgår vid smältningen. Då en vätska övergår
till gas, åtgår värme, medan värme avges, då en gas
kondenseras till vätska (se Kokning, Kokpunkt,
Kondensation och Ångbildning). — Värme
fortplantas genom ledning, överföring el. strålning. Med
värmets ledning förstår man dess fortplantning från
en del av en kropp till en annan del av samma
kropp. Metaller är i allmänhet goda värmeledare.
Den bästa ledaren bland metallerna är silver,
därnäst kommer koppar. Dåliga värmeledare bland de
fasta kropparna är t.ex. glas, porslin och trä.
Vätskorna är i allmänhet dåliga värmeledare, likaså
gaserna. Värmetransport genom överföring innebär,
att värmet förflyttas genom rörelse hos en kropps
delar. Värmetransport genom gaser sker i regel
genom överföring och ej genom ledning. Den tredje
formen för värmets fortplantning är strålningen.
Värmestrålningen är en vågrörelse av samma natur
som ljuset (se Vågrörelse och Spektrum). Ämnen,
som genomsläpper värmestrålning, kallas
diaterma’na. De, som icke genomsläpper värmestrålning,
källas aterma’na. Glas och luft är diatermana
ämnen, medan metaller är atermana. Värmestrålning,
som icke genomsläpps av en kropp, antingen
absorberas av denna el. reflekteras. I vanliga fall
reflekteras en del av värmestrålningen, medan en annan
del absorberas. En blankpolerad metallyta
reflekterar en väsentlig del av den värmestrålning, som
träffar ytan, medan en sotad yta icke reflekterar
värmestrålning. Ämnen, vilka liksom sot i hög grad
absorberar värmestrålning, besitter också en stor
förmåga att utstråla värme. — Under äldre tider
ansågs V. vara ett ämne utan vikt, som fanns hos alla
kroppar. Numera uppfattas V. som rörelse hos
molekylerna. Högre temperaturer svarar mot livligare
molekylarrörelse än lägre temperaturer. Vid
absoluta* nollpunkten står molekylerna stilla. V.
betraktas i överensstämmelse härmed som en form av
energi, som kan omvandlas i andra former av energi
och som självt kan erhållas ur dessa andra
energiformer. Arbete förvandlas t.ex. till V., då en borr
kringvrids; V. förvandlas i ångmaskinen till arbete.
Motsvarigheten sträcker sig även till den
kvantitativa sidan. En bestämd värmemängd motsvarar en
bestämd mängd mekaniskt arbete och tvärtom.
Denna motsvarighet gäller emellertid icke blott V.
och arbete utan alla former av energi. De
materiella processerna innebär icke ett frambringande el.
förstörande av energi utan allenast en omvandling
av energin från en form till en annan. Den
kvantitativa motsvarigheten mellan värme och arbete
uttrycks genom den mekaniska värmeekvivalenten,
som anger det antal kgm, som motsvarar en
kg-kalori. Approximativt är den mekaniska
värmeekvivalenten lika med 427, dvs 1 kg-kalori = 427 kgm.
Värmedöden, se Entropi.
Värmeekvator, den linje runt jorden, som går
genom orter med den högsta medeltemperaturen för
varje meridian. Vid V. förekommer vanligen riklig
nederbörd och något så när vindstilla råder. V.
förskjuts med årstiderna.
Värmeekvivalen’ten, se Mekaniska
värmeekvivalenten och Värme.
Värmeenhet, se Kalori och Värme.
Värmekapacitet, den värmemängd, som måste
tillföras en kropp för att höja dess temperatur en
grad. V. är lika med vikten, multiplicerad med
specifika (egentliga*) värmet.
Värmeledningsförmåga mäts av den värmemängd,
som per tidsenhet fortplantas genom 1 cm2 av ett
tvärsnitt av en kropp mellan två punkter på 1 cm:s
avstånd från varandra, då temperaturskillnaden
mellan punkterna är en grad. Metaller har hög V.,
porösa ämnen, såsom kork och ylletyg, har låg V.
 |
| Gaseldad värmeledningspanna med ”inverterad” förbränning. 1. Vattenkylda roster. 2. Bränslemagasin. 3—5. Luftkanaler för primärluft. 6. Vattenkylda underroster. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
