1349 Äreminne, lovprisande minnestal över någon framstående personlighet. Ä. förekom särskilt under antiken och infördes sedermera i Västerlandets akademier. Då man i Ä. oftast i alltför hög grad söker överskyla brister och fel, har på senare tid denna form av minnestal kommit ur bruk. Ärenpris (Vero'nica), ett till familj Scrophularia'-ceae hörande släkte, som utmärks av trattlik blomkrona med fyrflikigt bräm. Vanligen är den översta fliken störst och den nedersta minst. Flera arter finns i Sverige, vilka i allmänhet har blå blommor. Bland dessa märks teärenpris (V. chamae'drys), som har motsatta, hjärtlika blad och blommor i klasar. Bladen har använts som ersättning för te. En del utländska arter odlas som prydnadsväxter. Ärftlighetslära. En fast grundval fick Ä. först genom Gregor Mendels undersökningar på 1860-t. Hans arbeten blev emellertid föga uppmärksammade av samtiden. Först omkr. år 1900 började man mera på allvar ägna sig åt ärftlighetsforskningar. Våra kunskaper på Ä:s område har sedan snabbt vidgats, och Ä. intar numera en viktig plats inom de biologiska vetenskaperna. Mendels grundläggande upptäckt var, att ärftliga anlag ärvs oberoende av varandra enligt en av slumpen betingad mekanism. Varje individ besitter sammanhörande anlag (gener), vilka betingar en el. flera egenskaper. Om man korsar en individ med dubbla anlag för t.ex. röd färg (RR) med en individ med anlag för t.ex. vit färg (rr), kommer avkomman att få ett anlag från fader och ett från moder och får därför sammansättningen Rr. Korsas individer av denna senare beskaffenhet, dvs individer inom andra generationen (Fi), med varandra, fås i tredje generationen (F2) de fyra möj- Schema över korsning av växter med röda och vita blommor. liga kombinationerna, nämligen RR, Rr, rR och rr, i lika stort antal. Anlagen sammanträffar ju slumpvis. Resultatet blir alltså, att vi får Va , som har dubbla anlag för rött och alltså liknar den ena av föräldrarna, Va, som har dubbla anlag för vitt och liknar den andra av föräldrarna, samt slutligen V2, som har ett anlag för rött och ett för vitt och alltså har samma utseende som individerna i Fi-generationen. Jfr fig. Anlagen kan göra sig ungefär lika starkt gällande. I så fall intar individer av beskaffenheten Rr, vilka kallas heterozygoTer, med hänsyn till sina egenskaper en mellanställning mellan föräldrarna. De blir i det valda exemplet skära. Emellertid händer det ofta, att det ena anlaget i enkel dos gör sig lika starkt gällande som i dubbel dos. Heterozygoterna får alltså i sådana fall samma utseende som individer, vilka har det starkare, det s.k. dominerande anlaget i dubbel dos. Det svagare, vikande, anlaget sägs vara recessivt. Individer, hos vilka bägge anlagen i ett anlagspar är av samma slag, sägs vara ho-mozygo'ter för anlaget i fråga t.ex. (RR el. rr). Genom undersökningar av bastarder mellan olika raser och deras avkomlingar har man kunnat påvisa denna ärftlighetsgång för en hel mängd egenskaper. Man har också kunnat konstatera, att vissa egenskaper Ärf betingas av fler än två anlag, och påvisa många andra ärftlighetstyper, vilka dock alla vilar på de principer, som ovan framställts. Vidare har man kunnat fastställa, att det är cellkärnan och särskilt kromosomerna i sädescellen och ägget, vilka är bärare av generna. Underlaget för generna i könscellerna har man kallat idioplasma. En individs ärftliga beskaffenhet kallas dess geno-typ. Två individer med samma genotyp har alltså samma ärftliga beskaffenhet. Det är dock därför ej säkert, att deras utseende, dvs sammanfattningen av deras egenskaper, vilken kallas fenotyp, är lika. Två gullvivor kan ha samma genotyp, men om den ena odlas i köld, den andra i värme, kan de få olika färg, dvs olika fenotyp. Anlagen betingar ej alltid en viss egenskap utan endast ett visst reaktionssätt gentemot omgivningen. Man kan skilja på: 1. Anlag, vilka, om de förefinns, alltid gör sig gällande på samma sätt, alltid betingar samma egenskaper, hur mycket miljön än varierar. Sådana Dominant ärftlighet, då svart överväger vitt. 2:a generationen blir därför svart och 3:e generationen består av 3 svarta mot en vit. egenskaper sägs vara i egentlig mening ärftliga. 2. Anlag, vilka alltid förefinns (t.ex. mottaglighet för tyfus i en befolkning) och vilka i normal miljö betingar vissa egenskaper men under påverkan av mera ovanliga yttre omständigheter (t.ex. tyfus-smitta) ger helt andra egenskaper. De senare egenskaperna brukar betecknas som miljöbetingade. 3. Anlag, vilka förekommer endast hos ett mindre antal individer och vilka först gör sig gällande på ett märkbart sätt vid inverkan av mindre vanliga yttre förhållanden. Tuberkulos hos människor beror t.ex. sannolikt dels på vissa anlag och dels på smitta. Strängt taget är naturligtvis varje egenskap hos en individ betingad av ärftliga anlag och samtidigt även av vissa yttre moment, som möjliggjort individens utveckling tiH den punkt, vid vilken den befinner sig. I den tidigare medicinska forskningen sökte man framför allt utreda de yttre momentens betydelse för hälsa och sjukdom. På senare tid har man alltmer börjat uppmärksamma de inre orsakernas betydelse. Hand i hand med detta har det framstått såsom klart, att olika individer ej är likvärdiga i ärftlig-hetsavseende och att det ingalunda är likgiltigt vilka individer, som blir föräldrar till kommande generationer. Arvsbiologi används som sammanfattande beteckning på ärftlighetsforskning och arvshygien betecknar arvsbiologins praktiska konsekvenser för människor. Tidigare användes beteckningen rasbiologi* Qch rashygien.