Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönhetssinnets betydelse för utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle kanske häraf vilja draga den slutsatsen att
människans utvecklade känslighet egentligen är ett ondt, men
vi veta ju alla, att den tvärtom allmänt betraktas som
ett af vår utvecklings dyrbaraste förvärf och som det.
kanske förnämsta medel, hvarmed vi människor förmå att
finna oss tillrätta i tillvaron och att — rätta tillvaron.
Endast om känsligheten är förbunden med allmän
kroppslig svaghet blir den också i själfva värket ett ondt. Men
att detta icke är någon nödvändig förbindelse, utan att
den högsta känslighet tvärtom kan förenas med den mäst
robusta hälsa och lifskraft, därför borga många af de mäst
utpräglade och högsta känslotyper mänskligheten äger,
exempelvis i vår tid: en Tolstoy, en Björnson, en Zola —
för att taga några af de kända namnen för dagen. Jag
väljer med afsikt konstnärsnamn för att därmed kunna
visa det intima samband som finnes mellan skönhetssinnet
och känsligheten. Ju starkare och mer känsloburet
skönhetssinnet är, dess mer aktiv roll kommer det också att
spela i individens lif. När det når en ovanlig grad af
styrka föder det slutligen hos människan en
oemotståndlig »uttrycksdrift», en drift att i högsta möjliga mån och
med alla till buds stående medel skapa skönhet omkring
sig eller rättare: skapa moment af full och hel
lifsförnimmelse. På så vis uppkommer konsten och uppodlas
hos människan konstsinnet, en sida af skönhetssinnet, som
jag här endast flyktigt kan beröra, men till hvilken jag
hoppas att en gång, när tiden medgifver det, kunna
återkomma. — Om nu skönhetssinnet hos vissa känslovarma
kraftmänniskor är på en gång starkt och samtidigt
vidfamnande, så att det mätande och vägande vänder sig
mot alla lifvets olika sidor, händer att hos dessa
fullblodsnaturer födes en obetvinglig lust att äfven ute i det
värkliga lifvet med all dess rörliga och obändiga råmaterial
— således ej blott i dikten eller konsten — skapa högsta
möjliga mått af skönhet och harmoni. — Kanske ha de
från början hufvudsakligen och rätt ensidigt varit
konstnärsnaturer, hvartill ju styrkan i deras känsloläggning
också bestämt dem, men vidden i deras lifssyn,
allmänmänskligheten i deras känsloriktning spränger småningom
den ensidigt konstnärliga ramen och kommer den att växa
till samhällsförbättrare eller kanske riktigare:
»lifskonstnärer». Jag hänvisar ännu en gång till de nyss nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
