Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Ett rättsfaktum, af beskaffenhet att kunna i lika fullständig
grad som erkännandet resp. uppgifvandet inför rätten af det anhän-
alla kärandens yrkanden, vore .förlikningsbegreppet tillämpligt, ty motparten hade
uppgifvit sin rätt att fà dom i saken (en dylik rätt måste man nemligen erkänna
äfven svaranden ega, sedan käranden helt eller delvis uppgifvit sitt anspråk).
För att använda ett i det föregående klargjordt begrepp, förlikning eger rum, dà
parterna efter öfverenskommelse låta sina anepràk på rättsskydd i form af dom
i saken falla. Förlikningens skilnad från rent uppgifvande resp. medgifvande
af anspråket ligger härmed i öppen dag. (I det i N. T. VII s. 312 refererade
rättsfall synas dessa begrepp hafva identifierats)./ Tvenne anmärkningar mot det
anförda måste vi upptaga tilL besvarande. Den första riktar Big mot vårt
förlikningsbegrepp i allmänhet, den senare mot vårt förnekande af dom vid förlikning
i rättegång. I förra afseendet skulle man kunna åberopa Konkurslagen § 94,
hvarest såsom förlikning (jfr rubriken till 6 kap.) angifves en öfverenskommelse mellan
konkursgäldenär och hans borgenärer om betalningen af hans gäld, hvilken
öfverenskommelse ger gäldenären rätt att få konkursen nedlagd. Då obestridligt är, att
dylik öfverenskommelse äfven kan gå ut på, att alla borgenärer skola till fullo
blifva betäckta för sina fordringar och således ej behöfva afstå något, kunde det
således synas, som om lagstiftaren ansåge förlikning vara tillstädes, oaktadt något
ömsesidigt eftergifvande ej skett. Så är dock icke förhållandet, ty borgenärerna
hafva afstått ifrån sin rätt att bereda eig liqvid för fordringarna, t den ordning
konkurslagen stadgar. Beträffande åter den andra invändningen, så kunde man
vara benägen att stödja sig på bestämmelserna i 20: I, 2 Bättegångsbalken:
»Gifve ock tillkänna, med hvad vilkor den förlikning skett, der saken af någon
vigt är, och låte den i rättens dombok skrifvas, så ock af domaren gillas, om
de det nödigt finna»; »Åsämjas de; stadfäste det rätten och gifve der dombref å.
Ej må förlikning stadfästas, som muntligen inför domaren skett, innan parterna
vidkännas, att den i domboken rätteligen inskrifven är». Jfr 30: 16 R. B. Icke
heller denna anmärkning håller stånd för en närmare granskning. Ty dels skrifvas
många andra saker i domboken än domar, (vi hänvisa t. ex. till handlings
intagande i domboken till framtida säkerhet), och dels finnas domar af olika slag.
Den, som innehålles i här omtalade dombref, är en dom, hvarigenom rätten med
fastställande af förlikningen skiljer sig ifrån det instämda målet, således en
af-skrifningsdom, icke en dom i hufvudsaken. Fastställelsen sjelf är en akt af den
s. k. jurisdictio voluntaria, icke af jurisdictio conlentiosa; att äfven den förra
kan föregås af en pröfning, torde icke kunna vara någon obekant. Om man
fattade fastställelsen af förlikningen såsom en fastställelsedom i egentlig mening,
blefve följden den, att den faststälda förlikningen, sedan fastställelsen vunnit
laga kraft, blefve res judicata. Att detta emellertid ej är den svenska rättens
uppfattning, visar tydligen 20: 6 Rättegångsbalken, hvarest stadgas, att den, som
påstår att han blifvit svikligen förledd att ing| förlikning, Bkall söka domaren,
som den gillat, hvilken har att dermed förfara som sakens beskafFenhet fordrar.
Vore den faststälda förlikningen res judicata, skulle deremot bestämmelserna i
31: 1, 3 Rättegångsbalken varit att tillämpa. Till sistnämnda lagrum är den
hänvisad, som vill hafva ändring i en laga kraftvunnen dom, som stödt sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
