Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
~ t
svaras med afseende på civila mål, i hvilka part har
dispositionsrätt öfver tvistens föremål, synes oss icke vara tvifvelaktigt.
»Endast i det fall, att bevis fordras, har domaren att pröfva,
huruvida den uppgifna grunden är sann eller icke«, är det svar, som
man med rätta härledt ur grunden och sättet för bevislastens
fördelning parterna emellan ’)• Motsatsen häremot är det
förhållandet, att domstolen, liksom i brottmålen, fordrar bevis för
grunderna för kärandens yrkande och, endast i fall sådant
presterats, bifaller detsamma. Men äfven en tredje mening är tänkbar,
nemligen att dylikt bevis af domstolen för motpartens räkning
och i hans intresse utkräfves, ända till dess motparten genom en.
uttrycklig förklaring ger tillkänna sin vilja att låta det åberopade
faktum mot honom gälla utan bevis. Hvilkendera uppfattningen
som gjort sig gällande inom en viss positiv lagstiftning, finner
man, då man undersöker det sätt, hvarpå den i fråga varande
lagen behandlat motpartens erkännande af ett dylikt faktum.
Utgår lagen nemligen ifrån den första åsigten, måste han, synes
det oss, i första hand betrakta ett erkännande i det förevarande
målet såsom en disposition, hvarigenom den erkännande afstår
ifrån rätten att bestrida den ifrågavarande omständigheten. Såsom
ett bevismedel kan i så fall ett dylikt erkännande, derest det
afgifves af den, som i händelse af befogenhet hade att bestrida,
omöjligen af lagen betraktas, ty då den, som erkänner, hvarken
då bestrider eller sedermera kan komma att bestrida (så länge
erkännandet qvarstår orubbadt) samt först bestridandet gör bevis
angående den före var ande punkten relevant i den ifrågavarande
rättegången, så vore lagens påpekande af erkännandets värde
såsom bevismedel i ett dylikt fall ett påpekande af en
fullkomligt irrelevant sak. Då man nu väl kan presumera, att de fleste
lagstiftare icke göra sig skyldige till ett dylikt onödigt arbete,
måste man anse att, då en lag uteslutande talar om erkännandet
såsom bevismedel, densamma icke utgått ifrån den uppfattningen,
’) Afzelius, »Grunddragen», g. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
