Note:
This work was first published in 1992, less than 70 years ago.
Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tid att att minnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TID ATT MINNAS
De döda blir snabbt glömda. Man slår upp ett lägg, sidorna
redan gulnade, fram tittar ett ansikte. Man hör ett namn, man
letar i minnet, man säger:
– Ja, jovisst, jag minns.
Med det menar man att man minns namnet, man minns
gestalten, den skymtade förbi i regnvädret nere på Tegelbacken
en höst i ens tidigaste ungdom. Man minns alltså inte.
Men de dödas gärningar lever längre. Deras grepp släpper
inte. Deras handlingar har bestämt det liv vi har att arbeta i.
Plötsligt när man viker om ett hörn och vinden står våt mot
ansiktet kan man känna deras händer hålla fast i axlarna och
deras fingrar är kalla under kragen. Det är de dödas gärningar
som håller oss fast, som drar oss tillbaka. Och vi förbannar då
de döda.
Det gäller inte de dödas moral, deras person, deras rykte.
Det gäller deras gärningar. Vi måste lära oss känna de dödas
gärningar på det att våra egna händer inte skall hålla samma
förlamande grepp om våra efterlevande långt efter det att vi är
borta och förintade.
Man studerar det förflutna för att befria framtiden. Man har
inte bara rätt att döma de döda; man har skyldighet att väga
deras handlingar, noga pröva deras gärningar. Endast då kan man
lära sig handla så att man kan se på sina händer och säga:
– Mina händer kan bli skitiga; men de stryper inte de
efterlevande.
Det var Allan Vougt jag såg i lägget. Han har varit död
länge nu. Snart sjutton år. Många talar väl om honom. Jag kände
honom inte och vet ingenting om honom som människa. Andra
minns honom från kriget. Tågen som rullade om nättema. Men
han var väl inte stort värre än de andra. Anpasslingar. Det fanns
många höga herrar här i landet som gjorde betydligt mer. Som
gick betydligt längre. Som inte bara anpassade sig utan verkligen
sökte nyordna. De steg i graderna efter kriget. Varför skulle då
den anpasslige politikern Vougt inte ha fått sin belöning? Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:21:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skrifts-17/0056.html