Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tid att att minnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de andra blev ju belönade.
Vad man bör minnas Vougt för är något annat. De hans
gärningar som fortfarande håller oss om strupen begicks i Paris för
trettiosex år sedan. Paris, augusti 1933. Det var på Socialistiska
Arbetarinternationalens konferens.
I april år 1932 hade de tyska socialdemokraterna varit med
om att välja Hindenburg till president. Parollen löd: ”Den som
väljer Hindenburg slår Hitler.” Den 30 januari 1933 hade
Hindenburg utnämt Hitler till Rikskansler, upplöst riksdagen (med
motiveringen att den nya regeringen inte hade en arbetsduglig
majoritet) och utlyst nyval. Den 27 februari brändes riksdagshuset.
Därefter vidtog den öppna terrorn mot arbetarklassens
organisationer.
Hitler var inte alls oundviklig. En enhetsfront hade kunnat
hindra fascismens seger. Det vet vi nu. Det visste man redan
1933.
Det rådde strid om enheten på konferensen i Paris. (I
Frankrike höll folkfronten på att värka fram.) Resolutionen på
Pariskonferensen sade i tre sammanhängande meningar tre olika saker:
”Utgående från historiens erfarenheter kan man inte försvara
en fortsatt splittring av arbetarklassen. SAI avvisar därför alla
enhetsfrontsmanövrer; de tjänar icke arbetarklassens enhet men bara
fortsatt kamp innom arbetarklassen. Men SAI förklarar än en gång
att det är dess fasta vilja att göra allt som står i dess makt för
att samla arbetarmassornas splittrade krafter.”
Denna sista mening blev for mycket för Vougt. Han
reserverade sig i Danmarks och Sveriges namn:
”De två delegaterna uppfattar därför resolutionen så att den
icke ger exekutiven fullmakt att inleda förhandlingar med den
Tredje Internationalen.”
Så lyckades en man från Sverige försena och försvaga den
nödvändiga folkfront som höll på att tränga igenom bland både
socialdemokratiska och kommunistiska arbetare. När man frågar
efter vilka som bär ansvaret för Andra Världskriget träder Vougt
fram ur skuggorna.
Men jag är helt övertygad om att de som ingenting lärt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
