Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelsen om den tyska hunden - Fyrtio år senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polisofficeren tittar på mig. Sedan säger han:
– Skall vi göra en kompromiss? Vi kommer inte att åtala er
om ni lovar att inte åtala hundägaren.
– Jag har aldrig velat åtala hundägaren. Jag springer inte
omkring och åtalar folk. Jag vill bara veta om hunden har rabies
eller inte.
Vid det löftet släpps jag. Några veckor senare skaffar svenska
beskickningen i Bonn fram papper på att hunden inte hade rabies.
Men när jag går ut ur polisstationen denna kulna decemberkväll
år 1970 kommer den store motorcykelpolisen i lädeijacka fram
till mig och säger:
– Om jag fick min vilja fram skulle vi göra processen kort
med såna som säger sånt som ni!
– Just det, säger Gun, det vet vi sedan förr. Det är därför vi
inte vill att Sverige skall in i EEC och komma under Tyskland.
Vi vill varken ha tyska seder eller tyska hundar i vårt land.
Ett ögonblick tror jag att polisen i lädeijacka skall arrestera
Gun på fläcken. Men polisofficern kommer fram.
– Låt dem gå, säger han.
Vi går till bilen. Benet värker men jag har sluppit bestraffas
för att jag förolämpade den hund som bet mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
