Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtio år senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog skulle de få lära sig veta hut i julimorden år 1934. Nu
ligger de flesta bland dem sönderruttnade i massgravarna österut.
De fick plikta med sina liv for sin dumhet att välja
Hitler-Hugenberg-von Papen.
Den var monopolkapitalets regering. Öppet och skamlöst och
utan mask. Det var till en böljan de gamla monopolen; järn-
och stålindustrin och kolgruvorna som behärskade den fascistiska
samlingsregeringen och tog kontroll över statskassan och de feta
rustningskontrakten.
Men de unga och mer rovlystna monopolen inom den
kemiska industrin och elektroindustrin lyckades snart få sitt eget
tjänstehjon, representanten för försäkringsbolaget Allianz, Kurt
Schmitt, placerad som ekonomiminister. Dock gav sig inte järn-
och stålindustrin eller kolgruvorna.
Hitler hade kommit till makten genom att sprida löften om
social rättvisa. De som hade valt honom hade trott på honom.
Detta var nu besvärande för honom själv och för de generaler
och monopolherrar som handhade statens affärer. Det blev därför
nödvändigt för dem att slå ihjäl ledningen inom SA. På så sätt
kunde också olika betydelsefulla personer belönas genom att
Hitlers hejdukar fick ta livet av deras rivaler.
Julimorden år 1934 utnyttjades av järn & stål och kol för att
återvinna kontrollen över statskassan. Den 30 juli år 1934
lyckades de placera sin man, riksbankspresidenten Hjalmar Schacht,
som ekonomiminister. Han fixade rustningskontrakten åt sina
uppdragsrådgivare och satte den ekonomiska svindeln i system.
Men de yngre monopolkrafterna kring kemi- och elindustri
svarade med att sluta upp kring Heinrich Himmler. De bildade
”Freundeskreis des Reichsführers SS”. Där samlade de sina
vänner. Där var sådana som Otto Steinbrinck från Flick-koncernen
(Vereinigte Stahlwerke), Heinrich Bütefisch från IG-Farben,
August Rosterg från Wintershall, Rudolf Bingel från Siemens,
Hellmuth Röhnert från Rheinmetall-Borsig, Hans Walz från
Bosch, Richard Kaselowsky från Oetker, Emil Meyer och Karl
Rasche från Dresdener Bank, Karl Ritter von Halt från Deutsche
Bank och alla de andra monopolherrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>