Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sista anteckning jag gjorde innan jag somnade:”OBS! till
valdagen artikel om vänster, partier och splittringens enhet.”
Kvart över sju vaknar jag. Dov i kroppen av trötthet. En dröm
glider undan. En färgstark intrigdröm sådan som fysisk trötthet
ger. Det var om en flicka jag känt — men inte känt — en dröm
av längtan (vek som snyftningar och starkt erotisk) den hängde
samman med den roman jag skjutit upp i flera år.
Hunden slår lätt med tassen mot huvudkudden. Hon har stått
där länge, väntat på att jag skulle vakna. Hon börjar tröttna.
När jag öppnar ögonen (”Jag väckte honom inte, jag bara
petade på honom för att se om han levde”) hoppar hon upp,
borrar in nosen vid mitt ansikte och morgonpratar. Hon tittar på
mig och rynkar på nosen, skrattar. Så mycket kärlek kommer jag
aldrig att få som av min hund. När hon väckt mig ordentligt
hoppar hon ner på golvet och markerar för morgonskorna.
Sträcker fram huvud, lyfter vänster framtass och står helt stilla. Jag
går upp.
I hallen hänger strypkopplet. Det glittrar. Jag tar i det, lyfter
det från dess krok och hunden min hoppar, viftar på svansen,
gnider sig mot mina ben och skrattar. När jag trär det över
hennes huvud pratar hon. Vi går ut i skogen. Jag släpper henne ty
hon håller sig hela tiden inom synhåll. Hon kommer också så fort
jag ropar. Ja, jag behöver bara rassla med strypkopplets kätting
för att hon skall komma. Strypkopplet är hennes frihet. Det är
en enkel betingning. Men den upphör aldrig att fascinera mig.
Det är frisk höst och jag går i skogen med min hund. Jag
kommer på mig själv med att prata högt om mitt arbete: ”Den
sociala basen...” säger jag. Hunden kommer mot mig, tar ett
språng över ett vindfälle och fortsätter upp genom snårskogen.
Jag tycker inte om folk som dresserar djur utan praktisk orsak.
För sitt nöjes skull alltså. Men jag kan alls inte förstå folk som
inte trivs med djur. Mot reumatism hjälper levande katter bättre
än döda katters skinn.
Jag väntar med vänstern. Det kan ju vara förnuftigt att se hur
valet går också. Och jag vet att jag inte väljer romanen. Det är
så mycket som är nödvändigt, livet är kort och allt är val. I vår
kultur, i vår tid är konsten farlig. Den ljuger, den tiger. Jag
misstror mina emotioner. Konstens frihet är strypkopplets. Dess glädje
hundnosen under min kind. Dess tillfredsställelse katten som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
