Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linderot sade — då hade han rätt) halshugga kapitalismens
skugga.
Men den radikalare politik som är nödvändig är inte ett
återtagande av formler och ”radikalism” från en tidigare
generation. 1966 är inte 1917. Den nuvarande partipolitiska splittringen
är konservativ. Den ger illusionen av en arbetarrörelse med ett
radikalare parti till vänster. Det var sant 1917. Det är inte sant
1966. Det finns radikala och konservativa krafter i både SAP och
SKP. Båda partierna berömmer sig av att ha högt i tak. I detta
läge förhindrar partisplittringen arbetarrörelsens nödvändiga
radikalisering. Efter detta val är det tvingande nödvändigt att göra
slut på denna historiskt betingade men nu meningslösa
uppspaltning. (Jag tvivlar på att det kommer att göras. Alltför många
inom apparaterna har skällt alltför många år på varandra för att
kunna se politiskt i stället för personligt.) Den fråga som in i det
sista var avgörande — Sovjetunionens roll — har genom de
senaste årens utveckling blivit meningslös. Det var många år sedan
jag hörde någon kommunist säga att Sovjetunionen var ett
föredöme. Hermanssons lycka över att vara kamrat med Kosygin
torde vara lika djup som Erlanders över att vara kamrat med
Mollet. De enda verkligt prosovjetiska element jag känner i
Sverige är de direktörer som har affärer på Sovjet — och de
röstar borgerligt. Å andra sidan är varken SAP eller SKP
anti-sovjetiska partier. Sovjet är en granne. Det är allt.
Om det politiska tänkandet väger tyngre än de personliga
motsättningarna (vilket jag tvivlar på då jag träffat så många
politiker) då bör nu SAP och SKP uppta omedelbara förhandlingar.
Men målet borde varken vara att skapa ett nytt
”Höglund-fall” eller en sextiotalsversion av folkfronten. Man måste
erkänna splittringens nödvändighet inom denna enhet. Ty
arbetarrörelsen behöver splittring, djup splittring för att kunna fylla sin
funktion. Om enheten blott blev en apparaternas enhet där
Hermansson fick syssla med kommunalpolitik eller förlagsaffärer
(Höglund-Kilbom-fallen) då dör arbetarrörelsen apparatdöden.
Men om en grundläggande enhet inte kan upprättas, då får vi
en annan — lika negativ — utveckling. Både SAP och SKP
kommer då att råka ut för inre splittringar. Vi får ett högerbetonat
(möjligtvis mittensamverkande) högersocialdemokratiskt parti
med 20—30 % av rösterna. (Mindre alltså än de sammanslagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
