Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändigheten att kämpa mot privilegierna. Sverige liksom USA
eller Sovjet är samhället som organiserat sig till de
privilegierades skydd. Kulturfrågan är en klassfråga.
För den medvetne konstnären gäller det att lista ut de
smygvägar på vilka han kan nå publiken på trots av samhället. Detta
innebär att jag finner diskussionen om socialistisk humanism
meningslös. Samhället tillåter gärna konstnären att vara socialist
så-länge han utnyttjar sin socialism till de privilegierades
konstnöjen.
Det finns ingen konst för konstens skull. Det finns heller ingen
konst för evigheten. Det finns ingen konst för ”människans”
skull. Blott konst för socialt och historiskt bestämda människor.
Det ligger långa tider av krig framför oss. De rika ger inte
upp sin rikedom utan kamp. Se på Vietnam. Men Vietnam är
bara inledningen till en ny akt i ett långt drama. Detta jag nu
sagt kan beläggas med siffror. De undertryckta och utsugna blir
allt fattigare. Svälten tilltar. Innan vi når det klasslösa och
jämlika världssamhället måste privilegiegrupperna tvingas ge upp
sina privilegier. Dit hör såväl Wallenberg som Kosygin.
Detta är det avgörande problemet för varje konstnär. Ytterst
kommer det att gälla om hans verk tjänar som mystifikation; som
stöd åt privilegiegrupperna eller som angrepp på deras makt. På
lång sikt kan man vara optimistisk. Men i vår livstid kommer
frågan inte att avgöras. Konsten bestäms av sociala och politiska
realiteter. Det finns ingen konst ovanför politiken och
klasskampen.
I ett stabilt privilegiesamhälle som det svenska har vi stor
yttrandefrihet. Jag kan säga vad jag sagt. Ju osäkrare de
privilegierade blir, ju mindre blir vår frihet. Ytterst väntar oss
lägren. I den vita världen väntar oss fascismen. Men vi får arbeta
så länge vi kan.
Filmens problem är i den meningen speciella som de rörliga
bilderna kräver stor utrustning och avsevärt kapital. Utrymmet
blir därför också mindre inom filmen. Både inom biograffilmen
och TV. Samhällsinsatser som Filminstitutet kan omdirigera en
viss del av verksamheten från masskultur till elitkultur. Men
samhället är ett borgerligt samhälle. En konst som öppet
undergräver de privilegierades makt i Sverige förblir utesluten. Det
vi kan göra får vi göra på smygvägar. Dock ger de rent sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
