Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hällsbetonade medierna större möjligheter än de
privatkapitalistiska. De ger filmskaparna sämre ekonomiskt utbyte men större
publik. Fast gränsen är klart utsagd: ”Demokratin såsom den
tolkas inom västerländsk kultur.” Alltså inte ens FN:s
deklaration om de mänskliga värdena. Vi bör alla inse vad detta
innebär.
Man kan heller inte av detta samhälle kräva något annat.
Kulturpolitiken, skolpolitiken eller vad det än kan röra sig om
kan i ett samhälle som det svenska (eller det sovjetiska) blott
röra sig inom de ramar som de privilegierade ställer. Man kan
inte göra revolution med konstpolitik.
Medvetenheten är en medvetenhet om den existerande sociala
situationen. Om man tror sig ha konstnärlig frihet då är man
dum eller blind. De intressantaste filmerna kan inte göras. Inte
därför att de skulle bli utan publik utan för att samhället är en
självreglerande mekanism. De privilegierade har också en
strafflag att ta till.
Men medvetenheten är också en medvetenhet om att varje
samhälle som ”kultur” eller ”konst” accepterar det som inte
öppet hotar dess privilegierade. Man kan då söka sig till det
gränsområde där det skapade visserligen automatiskt blir klassat
som o-kultur; men där samhället ännu inte hunnit skydda sig.
Där kan man smyga in och tala till publik; förändra publik.
Troligtvis kan man det bara en gång. Sedan får man hitta en ny
formell blotta.
Det konstnärliga arbetet blir därför mycket tvetydigt; det är
i samhällen av vår typ ett undergrävande arbete. Ett destruktivt
arbete. Ett illojalt arbete.
Risken med detta arbete är att det omvandlas till ”konst”,
till en lek för överklassen. Risken är uppenbar och för de flesta
av oss går det rätt illa; av den revolutionäre målaren blir en
krematoriedekoratör eller en fabrikör av investeringsobjekt för
miljonärer; den revolutionäre diktaren upptäcker att hans läsare
är hemmafruar i socialgrupp I; den revolutionäre dramatikern
finner sig spelas för en premiärpublik — och vi vet hur den ser
ut. Då har konstnären misslyckats.
Men sprickorna finns och vi måste utnyttja dem. Inom filmen
ger de nya lätthanterliga kamerorna och bandspelarna möjlighet
att banta ned budgeten. Det börjar bli praktiskt möjligt för konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
