Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
radion och släppa in världen i julkortet; sedan kan jag gå till
höger och hämta mitt svenska brännvin till tröst ur kylskåpet. Ja,
jag lever i ett mörknande julkort och tänker på konsten.
När det ljusnade i morse såg jag granarna hänga snötyngda
grenar framför österfönstren. Ute i skogen föll sedan snö från
träden och mina spår från igår var utplånade. Gripenbergsk
skid-spårighet. Men jag, jag pulsade jag. Även över myrar (eller
åtminstone frusna sörmländska kärr) där yrsnön flög. Fann den
nationella romantiken tunggådd. Om än säkerligen nyttig för lungor
och hjärta. Så småningom dock något kall om tårna.
Allt kring mig denna dag var blårosa. Jag levde mitt i en
Fjaestad. En italienare frågade en gång varför inte alla svenska
målare målade som Fjaestad.
— Det beror på relationen mellan själsliv och blodcirkulation,
svarade Gun. Majoriteten av svenska konstnärer har numera
frusna fötter och varmfuktigt själsliv. Därför friluftsmålar de
helst om somrarna. Dessutom säljer själslivet bättre. Det är också
mindre ansträngande på alla sätt att gå in i sig själv än ut till
verkligheten även om verkligheten blott är snö på gärdsgård. Snö
är svårmålat.
Italienaren hävdade dock att själsliv hade man lite till mans,
men fjaestadska snögranar var exotiskt intressanta.
Gick i snöskogen och tänkte på detta. Det var på
parisutställ-ningen år 1900 som Fjasstads Sverige blev europeiskt berömt.
Men det olyckades ju med berömmelsen. Den store professor
Richard Muther i Breslau (han som bl a fann Köpenhamn
provinsiellt men Stockholm en världsstad sjudande av liv och
elegans) som fascinerades av honom skrev namnet fel och som
Fjälstad gick Fjaestad in i uppslagsverken.
I stora Larousse kan jag inte hitta Fjaestad. Men han borde
ha sin plats i den utgång som skiljer näst sista stycket om svensk
konst (tyskepigonerna) från sista stycket (franskepigonerna).
Våra stora blir ju ofta så sällsamt mycket mindre stora i större
sammanhang. Själv lutar jag för övrigt åt att det nationella hos
Fjaestad var mer japanskt än värmländskt. Detta ingår dock i min
allmänna åsikt att vi inte haft någon bildkonst av världsintresse
i Sverige sedan bronsåldern. Dock uppskattar jag Fjaestad.
I namn ligger mycket. Många anser det viktigare att vara
Fjaestad i Sverige än Fjälstad i världen. Detta kan också slå åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
