Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siktet och sade:
— Nej!
när jag väckte dem och sade:
— Nu har det gått precis som ni sagt. Hitler har tagit
Danmark och Norge.
Jag var barn och hade ännu inte lärt mig olikheten mellan vad
man vet skall ske och vad man trots allt hoppas kan ske. Jag
undrar vilken natt min dotter kommer att väcka mig och säga:
— Jan! Vakna! Du har fått helt rätt.
När jag tänker detta vid morgonkaffet denna gråa gryning då
ringer telefonen och klockan är 06.35.
Det är en förstadskvinna. Hon är upprörd, hon är illa
behandlad, hon har fruktaffär. Under natten (eller kanske redan i går)
har någon satt upp små röda lappar om Vietnam på hennes
reklamplats. Hon betalar sin hyra för denna plats och den är
hennes och det är skam att sådant skall ske. Och hon tror hon vet
vem det är och hans namn är Pettersson och hans mamma är
också obehaglig och ungdomarna härute har varit obehagliga
förut och bråkat med henne för att hon säljer äpplen som de inte
tycker om för att äpplena är från Sydafrika. Men hon är inte
intresserad av politik och vill inte ha med politik att göra och
det är i alla fall hennes reklamplats som hon betalat för och nu
vill hon att jag skall ringa upp ungdomarna och få dem att sluta
med att klistra lappar.
Och jag säger att jag är ledsen men jag känner inte
ungdomarna därute och har inget telefonnummer. Men hon tror mig inte
utan börjar tala allt högre och allt fortare och säger att det är
bråttom och hon har brått och berättar allting än en gång. Jag
försöker säga henne att om hon vill nå kontakt med dem bör
hon se efter i kvällstidningarna för några dagar sedan... (och
jag tänkte fortsätta med att säga att där var artiklar om
vietnam-arbetet och där gavs adresser och att hon kunde vända sig direkt
dit med sina önskemål och då kunde orden nå rätt adressat...)
men hon avbryter mig innan jag talat till punkt och säger att hon
inte läser tidningar och att det inte är hennes sak att läsa
tidningar och nu är jag så god och ger henne telefonnumret och
hon är en hederlig människa och säger sitt namn och ger sitt
telefonnummer och säger att nu måste jag göra detta ty det är
bråttom det är mycket bråttom och hon har hederligt betalt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
