Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de många är. Ta exemplet Heidenstam. Hundratusentals svenskar
sjöng en gång hans Medborgarsång: ”Det är skam, det är fläck
på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.” Det var
alltså partitagande. Det var upprop. Men hur djupt satt det? Han
gick till herrarna.
Strindberg då? Det är glömt hur han fördömdes av den
organiserade arbetarrörelsens press och den etablerade
arbetarrörelsens ledare:
”1 sådan bedrövlig tankeröra och gallimatias, insprängd med
råheter som vi ej ha lust att särskilt framdraga, gör August
Strindberg nu sitt bullersamma intåg bland trons försvarare... ’Svarta
fanor’ var en svår förvirring, men syntes dock icke helt utesluta
hoppet om återvändandet till andlig hälsa. ’Blå boken’ ger
däremot kommentarer till den förra i en så förändrad
världsuppfattning, att vi uppenbart måste räkna August Strindbergs
återstående litterära kraft som förstärkning på auktoritetstrons och det
beståendes sida mot kritikens och det vardandes nydanande och
trots allt segervissa makter.” Hjalmar Branting.
Social-Demokra-ten 13 september 1907.
Fördömelsen den gången utsträcktes även till att gälla dem som
inte tillräckligt fördömt Strindberg: .. och mycket riktigt har
också Ossian-Nilsson hos sig funnit så mycket frändskap med
dessa mörka monomana sidor hos den bokens allomfattande
diktare, att han presenterat en på det hela taget sympatiserande
recension över detta missfoster i ett genis andliga avkomma.”
Hjalmar Branting 20 juni 1907.
Men Medborgarsångens Heidenstam hade helt rätt när han fyra
år senare skrev om Strindberg: ”Strindberg är fullblodsbarbaren
inom vår vitterhet, och allt barbariskt har fröjdats. Civilisatoriska
makter äro honom i själ och hjärta förhatliga... Han hatar sig
fram och besitter aldrig den ödmjuka kärlek till sanningen, som
glömmer personerna. Den finns egentligen blott hos
kulturmänniskan. Men Strindberg med sin isgrå och misstrogna blick
nedifrån är en förlupen träl.”
Och detta är det viktiga. Strindberg personifierade i alla sina
svängningar, i sin skrockfullhet och sin fränhet just detta folk ur
drängstugor och statarboställen som börjat komma in till
städerna. Det Heidenstam aldrig förmått i Medborgarsång det
förmådde Strindberg i Svarta fanor. Han var en förlupen träl. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
