Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en borgerlig publik. Den stora publik för vilken författarna —
i sämsta fall — kan komma att skriva är visserligen inte
borgerlig, men i ordet ”underhållningsarbetare” lägger Artur Lundkvist
in det outsagda att de underhåller i borgerliga intressens tjänst.
(Ty gjorde han inte det och menade han att
”underhållningsar-betama” också verkligen var talesmän för ”folket” då skulle ju
valet reducera sig till det enkla: tjäna bourgeoisin eller tjäna
folket och ingen socialist kunde då tveka om svaret.) Alltså, antingen
en gycklare vid härskarnas bord eller en folkförare i härskarnas
sold.
Om nu detta val vore ett verkligt val — då skulle jag själv
omedelbart upphöra att skriva; jag skulle bekämpa varje form av
ekonomiskt stöd till litteraturen; jag skulle gå ut bland folket och
propagera för ett snabbt (och i görligaste mån blodlöst) utrotande
av dessa författande skadedjur.
Men Artur Lundkvists frågeställning är falsk. Ty valet mellan
att vara estetisk gycklare åt de få, de bildade, de härskande, och
att vara dessas underhållningsarbetare inför folket är inget val.
De alternativen hänger ihop som avigan och rätan. Det finns dock
ett verkligt val. Då bryter man med de fina, de bildade, de
mäktiga; då ser man dem för vad de är; då skriver man för de många
i avsikt att lära dem hur de själva kan knäcka de få, de
härskande.
Den frågeställningen är inte en fråga om stil. Det är inte en
fråga om ”lättbegriplighet”. (Det svenska folk som tålde att
sitta i stugorna och grubbla över nådens ordning tål nog också
svåra tankar om annat än religion.)
Frågan gäller partitagandet. Det är inte något man kan göra
blott med upprop och deklarationer. Man får ta parti med sitt
liv. Man får ta parti ända in i benmärgen. Lika lite som man
kan skilja form och innehåll, lika lite kan man skilja mellan insikt
och uttryck.
Partitagandet undgår man aldrig. Och man väljer även för tider
som kommer långt efter det man själv är död och borta och
glömd. Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed.
Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så
dubbelt ansvar.
Men problemet med de få och de många är ett problem. Det
gäller inte bara att bryta med de få utan även att kunna se vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
