Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma möjligheter att leva som de härskande har.
Men märk att ”lönsamheten” som i det första citatet var
”realistiskt” och i det andra citatet blev politiskt reaktionärt här i
dessa citat blivit så främmande för människorna att människorna
själva blivit olönsamma. Det är intressant att se hur skribenten
löser denna konflikt. Han använder där samma dåliga tänkande
som när han talade om materians innersta väsen. Dock på ett
sätt som angår oss mer direkt:
”Situationen blir inte mindre problematisk, när man
konstaterar att vår hejdlösa strävan att uppskjuta döden — nästan
till vilken kostnad och vilket lidande som helst — helt enkelt
bottnar i ett orealistiskt (alltså åter en fråga om realism! J. M.)
känsloengagemang — i ett främlingskap inför döden, som i sin
tur beror på att vår kultur och våra filosofer fjärmat sig från
denna svåra frågeställning.”
Den kapitalistiska kulturens inställning till död och lidande är
ytterligt tvetydig, det är sant. Aldrig tidigare har massmord
genomförts med sådan känslokyla och likgiltighet (Tyskland,
Vietnam), aldrig tidigare har en kultur kännetecknats av en så
perverterad våldsorgasm och aldrig tidigare har det funnits sådana
möjligheter att uppskjuta lidande och död. Och sant är även att
inställningen till döden är en väsentlig fråga. Om det har även
jag skrivit. Men det är inte om detta skribenten skriver. Han
skriver om ”vår hejdlösa strävan att uppskjuta döden” och det
framgår att ”vi” bör återgå till en tidigare närhet till döden,
en brist på känsloengagemang inför döden. Det han skriver är en
soppa av dåligt tänkande — men dåligheterna har en klar
tendens. Och här blir nu lönsamheten just till vad socialister alltid
påpekat; det direkt livshotande.
”Även på de olika punkter, där vi som individer kan
känna oss positiva mot dessa ideologiska känsloengagemang måste
vi göra klart för oss att det är fråga om en speciell form av
inrikespolitisk påtryckning, ett slags opinionsexercerande inte helt
olikt det som Hitler en gång organiserade i Niimberg.”
Märk hur ”vi som individer” som kan känna sig positiva inför
dessa olika känsloengagemang dock måste böja sig under någon
form av högre lag, lönsamheten.
Märk också att den som är motståndare till fascism i Europa,
till Förenta staternas krig mot Vietnam, till rasförtrycket i Syd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
