Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig några brev? eller läser de dem inte? ”Det har blivit allt
svårare att agitera... jag tänker på hotet inför friställning...”
Nu står gubbarna i en nollgradig verkstad och har inte ens ett
dass. Säg till dem att de skall strukturomvandlas! Säg till dem att
det är marknadsläget. Gå fram till yrkesarbetaren från Närke som
sitter på tåget ner till Skåne dagen före nyårsafton och säg:
Konjunkturläge! till honom. Vems ord är det? Är det fackrörelsens
och socialismens eller är det högermannens? Det är hög tid att
buden skiljs åt.
Det har talats om tjänstemän och arbetare, det har talats om
statusgrupper och rollförväntningar. Men när företaget klappar
igen då är inte tjänsteman och arbetare; då är bara friställd. Då
visar sig att både kontoristen och svarvaren är och förblir proletär.
En svala gör ingen sommar och en sommarstuga ingen borgare.
Talet om arbetarklassens förborgerligande eller om att kontorister
och tjänstemän är medelklass visar sig vara snack. De är
lönear-betare.
Det är inte konjunkturläget som orsakar permitteringar. Det är
kapitalismen. Att Sverige binder sig vid Förenta Staternas ekonomi
och skyddar dollarn och ger kredit åt Förenta Staternas krig sägs
ge arbetare och tjänstemän arbete. Men det visar sig nu att det ger
permitteringar. Man skall ha lång sked om man skall äta soppa
med fan; och den lönearbetare som litar på att kapitalismen skall
försörja honom och tror att den blott skär breda remmar ur andra
och fattigare folks hud märker snart på sin egen rygg vad det rör
sig om. Klasskampen är endast i undantagsfall heroisk, fanor och
barrikader och sånger; för det mesta är den bråk om femöringar,
skitiga dass, dragiga verkstäder, kontorslandskap, stämpelklockor —
men även i detta är den ytterst en strid om makten och ägandet.
Ledare sviker, det är sant. Men den som därför sätter sig ned
att vänta till dess nya ledare dyker upp, han får vänta till dess
helvetet fryser igen. Ty historien skapas inte av ledare utan av de
många miljonernas egen handling. Arbetarrörelsen är inte en buss
där folket sitter sammankrupet bak i lådan och försöker se ut i
natten genom de rimfrostiga rutorna under det ledarna kör; en bättre
bild — utan all heroism — är härmasken eller luskungen med
miljoner ben i vandring och ständigt växlande ledare.
Det är svårt att agitera ute på arbetsplatserna nu när
fristäl-lelser och arbetslöshet hotar lönearbetama, tjänstemän såväl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
