Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men i stort bygger jag meningarna på samma sätt.
När jag var sjutton år började jag arbeta på tidning. Då lärde jag mig
disciplin. Tider måste hållas. Skrivandet må vara en drift men är ett
arbete. Texten skall levereras vid viss tid oavsett skrivarens själsliv
eller magplågor eller postgångens vedervärdigheter.
Sedan många år har en stor del av mitt arbete bestått i att leverera
text i lagom mängd till fastlagd lämningstid. Mässfall får inte
förekomma och har heller inte förekommit. Naturligtvis kan texterna vara
bättre eller sämre men till yrkesstoltheten hör att läsaren aldrig kunnat
veta vilka texter som skrivits när jag mödosamt suttit och knackat
med brutna revben och brutet nyckelben; när jag haft 40° feber; när jag
varit matförgiftad och varit på muggen och spytt mitt i meningarna. I
dag mår jag utmärkt ... men till yrket hör att publiken på stilen inte
skall kunna iaktta hur jag privat mår och om jag privat känner mig
döende eller ej. Det är som för en skådespelare. Det är möjligt att
också den ambitionen hör till den romantiska föreställningen.
Det jag skrev 1943 kom aldrig ut. Det berodde inte på att det var så
mycket värre violett prosa än vad andra unga författare då skrev utan
på att - som Bonniers faderligt meddelade mig - mina texter om
pubertet och ungdom och kärlek i samvetslösa motståndares händer
(som det hette) skulle kunna utnyttjas mot mina föräldrar och
regeringen. Och det ansåg Bonniers inte att anständiga förläggare kunde
medverka till.
Så har det fortsatt. Alla som velat stoppa mig eller velat stryka i
mina texter har gjort det för mitt eget bästa och för rörelsens/ernas väl
eller för höga ideals skull.
Värst har alltid det som i den givna perioden kallat sig vänster varit.
Det är underligt att behöva skriva det - men så har det varit. Nog var
det svårt för mig att bli publicerad de första tio åren jag skrev; men
hade det gått så som jag ville att det skulle gå politiskt, då hade aldrig
en rad publicerats. Det visste jag. Det brukade jag och likasinnade
skämta om. Men det hindrade oss inte från att fortsätta. (Och vi läste
Svarta fanor och vi tänkte på Föreningen Fria ordet.)
Det här fortsätter. Det var ett av skälen till att jag ansåg det riktigt
att komma bort från det eländiga ordet ”vänster” och tala om folkets
kultur. ”Vänstern” (och i detta fall använder jag - mot vanligheten
-ironisk anföring) har konsekvent dömt ut allt av intresse i folkets
kultur: Strindberg och Ivar Lo och Vilhelm Moberg för att bara ta
några av de stora; Fabian Månsson, Ture Nerman och Fredrik Ström
för att bara ta några av de författare som efter att ha haft ”esteterna”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
