Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot sig utplånats ur litteraturen av ”vänstern” med politisk-taktisk
motivering. Ett annat skäl var att sådana som Harry Schein alltid
kunde rymmas inom ”vänstern” men aldrig inom folkets kultur.
Men nu i dag när jag efter inbrottet gräver i pappershögarna och
undrar vad som kommit på drift funderar jag också på hur livet blivit
om jag inte som sextonåring låst mig i vad jag med mitt förnuft vet
vara en helt romantisk föreställning om skrivande, ordbygge och
ansvar. Antagligen inte så annorlunda. Jag menar ju någonting med
orden. Annars hade jag menat någonting med atomfysiken eller
genetiken eller annat av det som fängslade mig innan ordbyggandet tog
över. Konflikterna hade säkerligen inte blivit stort annorlunda. De
politiska/samhälleliga hade varit desamma och vad de privata
beträffar är tanken att någon i längden kan välja trivselkvällar med sin
älskade, när bananflugorna lockar, mig helt främmande.
FiB/K nr 19 1978
Höstvända
När jag vaknar vet jag att natten blåst över taken och ryckt i dörrarna.
När jag rakar mig ser jag ut över viken. Luften är kyligt klar och
vattnet blånar. Jag är ännu trött och det sjunger i öronen. Nu vänder
hösten mot vinter.
Det ligger en ond dröm kvar bakom ögonen. Ibland läser jag att folk
inte drömmer i färg. Hur det är med andra vet jag inte. Jag kan bara
tala för mig. Och jag drömmer i färger. Men det är inte samma färger
som därutanför rutorna. Inte dessa genomlysta färger. Det är
drömmar i rött och blått och djup svärta. En svärta som är färg.
Naturligtvis vet jag vad jag drömde. Men hur det var formulerat just
denna natt har jag glömt. Man kan också säga att jag inte upplever
något behov att systematisera och verbalisera dessa drömfragment i
rött och blått och djup svärta. Det finns ju problem som inte har någon
lösning. Livet är kort. Ingen dröm kan förlänga det. Dagarna räcker
inte till.
Jag har fyllt femtio; jag går mot sextio. Och
Vårt liv varar sjuttio år
eller åttio år, om det bliver långt
som det står skrivet (Ps 90: 10). Och det är nog rätt riktigt. Även om
jag når fram till åttio och därbortom kan jag knappast räkna med
förmåga till hårt arbete mycket bortom sjuttio. Jag upplever detta som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
