Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett problem. Vänd på steken! Om jag levde baklänges i stället ...
telläts i segnälkab edvel gaj! Då skulle det räcka förbi fyrtio och bort
mot trettio och upphöra någon gång innan tjugo. Vilket ju var blott
häromdagen.
Trettio! Då skulle jag till Afghanistan. Det arbetet är inte klart ännu.
Det var då (inför hundraårsminnet 1957) som jag började arbeta med
det stora indiska frihetskriget 1857. För åtta år sedan - 1970
-publicerade jag några utkast till frågor kring 1857. Nu - förra veckan
- fick jag några gamla engelska volymer från en bokhandlare i
Calcutta. Arbetet fortsätter. Indien har jag katalogiserat. Avdelningen
”mutiny 1857” omfattar nu flera centimeter katalogkort. Jag har
förberett min förläggare på att jag kanske kommer igång med arbetet bort
mot 1980. Men dagarna är korta och framförallt är de få.
Stycket i Bibeln om vår livslängd fortsätter:
och när det är som bäst,
är det möda och fåfänglighet,
ty det går snart förbi,
likasom flöge vi bort
men det är jag inte överens om. Fåfänglighet är det inte. Och inte är
jag överens om att vi upphör med en suck. (Om nu inte detta med suck
skall tas i klinisk mening.) Religiös är jag inte och några religiösa
behov har jag aldrig upplevat. Varför krångla till det för sig i onödan?
Att tiden är kort har jag vetat länge. Ända sedan tidig barndom.
Någonstans har jag läst någon kritiker - minns inte vem och finner
inte namnet tillräckligt viktigt för att börja leta i papperen - som fann
det konstigt att jag funderade på döden. Men det vore konstigare om
jag inte gjorde det. Man får ju söka utnyttja dessa få dagar på bästa
sätt. Det är inte detsamma som irrationell ångest. Det finns ju rationell
ångest också. Jag är rädd att jag inte hinner uträtta det jag vill. Jag vet
ju att jag inte kommer att hinna. Förbannelse!
Inte ens i drömmen kan jag ta språnget ut ur tiden. Jag vore ju en
oxe om jag inte upplevde detta med ett inre raseri. Om inte annat så
med drömmar i rött och blått och djup svärta under nätter när vintern
blåser in över taken och rycker i dörrarna.
Tag upp ett annat ämne! Östeuropas femtiotal. Jag har tänkt skriva
om det. Men jag har letat efter rätt form. Jag tror att det är nödvändigt
att se in i detta femtiotal från krigsåren. Stå i 1942 (Paris?) och blicka
in mot Prag 1953 och Belgrad 1948 och Berlin 1951 och samtidigt
känna doften av brunkol och stekt lök. Romanen är nödvändig; annars
blir det bara ett protokoll. Jag har inte löst den romanens formproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
