Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har inte ökat vår rättssäkerhet under krig utan har tvärtom slagit upp
dörrarna på vid gavel för lynchjustis. Det var en skenreform och ett
farligt juridiskt illusionistnummer — liksom så mycket annat i
lagstiftningsväg under senare år.
Det är möjligt att jag har fel. Det går i så fall att visa med argument.
Att samtliga riksdagspartier röstade igenom reformen är dock lika litet
ett bevis för att jag har fel som det är ett verkligt argument att Hasse
Alfredson och signaturen Viktoria i Dagens Nyheter finner min åsikt
känslomässigt upprörande. Att jag inte möts med argument utan blott
med råskäll för att jag hävdat att den lag som gällde fram till år 1973
var en förnuftig lag som värnade rättssäkerheten ... det finner jag
dock intressant.
Det finns de krafter som vill förhindra vaije allvarlig debatt i denna
fråga. De bör uppmärksammas. Själv har jag inte drivit den. Jag drogs
in i debatten och först en bra bit fram i replikerna upptäckte jag att det
verkligen var något lurt med det sätt på vilket motståndarna
diskuterade.
I höstas skrev jag i en artikel om Hamsun att det var rätt att Quisling
dömdes till döden. För mig liksom för de flesta i min generation har
detta varit en självklarhet. Per Wästberg skrev då en ledare mot mig
(Dagens Nyheter 10-12-78). I den ledaren blev jag inte bara en den där
vill avrätta Quisling utan därtill en som accepterar avrättningar av
judar som stulit lump i Ukraina. För att reda ut frågan skrev jag ett
svar där jag tog upp 1948 års lag och sökte förklara varför den var ett
skydd för vår rättssäkerhet och utgjorde en avgränsning mot de fall
Per Wästberg nämnde.
Men så småningom kom mitt genmäle i retur. Dagens Nyheter
tänkte varken då eller ”i fortsättningen” låta ”öppna spalterna” för
åsikter sådana som mina. Med ”Brännpunkt” gjorde jag då upp om att
skriva om 1948 års lag. Men jag fick alltför mycket att göra och sköt på
artikeln. Att jag inför Dagens Nyheters läsare skulle framställas som
en nattsvart reaktionär var inte mycket att göra åt och jag ansåg att det
fanns gott om tid att närma sig ämnet och ta upp det på rätt sätt. I
FiB/K skrev jag därför om markis Beccaria och hans kamp mot
dödsstraff och för en humanisering av straffen för att ge den historiska
bakgrunden. Jag gjorde fel. Det fanns inget överflöd på tid.
I stället för att nå fram till en debatt om huruvida inte 1948 års lag
var en bra lag blev det en debatt om inte FiB/K — där jag skrivit om
markis Beccaria — borde upphöra. Tidningens stämma tog nämligen
ett beslut om att denna fråga skulle kunna diskuteras. Av det blev i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
